Fokus och mytologin
Jag såg ringarna växa och slå ut på världens panna
längst borta låg vintern med ruvande bankar
och långsam löpte vägen mellan höga murar
horisonternas kretsgång var verklighetens hägring
och från de brända skeppen steg ingen rök
dioskurernas droppande årblad växte ur sommarens mognad
och bladen slingrade mot sin fullbordan
jag hörde en fågels röda tunga
och plötsligt stegrade sig havets blåa eldighet
det snappade efter himlens närande blod
och mina ögon sveptes i en bränning av fåglar
O strida som regn!
och jag nådde
fyrtornets vita låga
och vatten blev eld
och elden vatten
och drunknande
brann jag
namnlös.
I samtliga sina diktsamlingar använder Lindegren sig gärna av mytiskt stoff i sin metaforik och så även i ovanstående "Fokus" från Sviter. Referenserna till Ikarosmyten är på typiskt Lindegrenskt manér insnärjda i en metaforik som här ger tydliga konkreta bilder av ett vinterlandskap samtidigt som den hänvisar till mer abstrakta resonemang. Rad tre och fyra ”och långsam löpte vägen mellan höga murar / horisonternas kretsgång var verklighetens hägring” kan läsas syfta på labyrinten som Ikaros och Daidalos flyr i myten.
Den andra strofen talar om ”dioskurernas droppande årblad”. I den grekiska mytologin benämns tvillingsönerna Castor och Pollux, vilka paradoxalt nog har olika fäder, som just dioskurer. Enligt sägnen förförde den till svan förklädde Zeus de två brödernas mor Leda med Pollux som resultat. Denna myt med helt andra ingredienser än den om Ikaros har ändå en gemensam nämnare i och med fjäderdräkten både Zeus och Ikaros ikläder sig. För Zeus går detta vågspel utmärkt medan Ikaros går under i den sista strofen ”och vatten blev eld / och elden vatten / och drunknande / brann jag / namnlös”. Denna jämförelse visar på hur, i likhet med den kristna tolkningen av Ikaros fall, människan inte ska tro sig vara förmer, tro sig vara gudalik.
längst borta låg vintern med ruvande bankar
och långsam löpte vägen mellan höga murar
horisonternas kretsgång var verklighetens hägring
och från de brända skeppen steg ingen rök
dioskurernas droppande årblad växte ur sommarens mognad
och bladen slingrade mot sin fullbordan
jag hörde en fågels röda tunga
och plötsligt stegrade sig havets blåa eldighet
det snappade efter himlens närande blod
och mina ögon sveptes i en bränning av fåglar
O strida som regn!
och jag nådde
fyrtornets vita låga
och vatten blev eld
och elden vatten
och drunknande
brann jag
namnlös.
I samtliga sina diktsamlingar använder Lindegren sig gärna av mytiskt stoff i sin metaforik och så även i ovanstående "Fokus" från Sviter. Referenserna till Ikarosmyten är på typiskt Lindegrenskt manér insnärjda i en metaforik som här ger tydliga konkreta bilder av ett vinterlandskap samtidigt som den hänvisar till mer abstrakta resonemang. Rad tre och fyra ”och långsam löpte vägen mellan höga murar / horisonternas kretsgång var verklighetens hägring” kan läsas syfta på labyrinten som Ikaros och Daidalos flyr i myten.
Den andra strofen talar om ”dioskurernas droppande årblad”. I den grekiska mytologin benämns tvillingsönerna Castor och Pollux, vilka paradoxalt nog har olika fäder, som just dioskurer. Enligt sägnen förförde den till svan förklädde Zeus de två brödernas mor Leda med Pollux som resultat. Denna myt med helt andra ingredienser än den om Ikaros har ändå en gemensam nämnare i och med fjäderdräkten både Zeus och Ikaros ikläder sig. För Zeus går detta vågspel utmärkt medan Ikaros går under i den sista strofen ”och vatten blev eld / och elden vatten / och drunknande / brann jag / namnlös”. Denna jämförelse visar på hur, i likhet med den kristna tolkningen av Ikaros fall, människan inte ska tro sig vara förmer, tro sig vara gudalik.
Arioso i P1
Arioso
Någonstans inom oss är vi alltid tillsamman,
någonstans inom oss kan vår kärlek aldrig fly
Någonstans
o någonstans
har alla tågen gått och klockorna stannat:
någonstans inom oss är vi alltid här och nu,
är vi alltid du intill förväxling och förblandning,
är vi plötsligt undrans under och förvandling,
brytande havsvåg, roseneld och snö.
Någonstans inom oss där benen vitnat
efter forskares och tvivlares nedsegnade törst
till förnekat glidande
till förseglat vikande
O moln av törst!
någostans inom oss
där dessas ben har vitnat och hägringarna mötts
häver fjärran tryghet som dyningars dyning
speglar du vårt fjärran som stjärnans i en dyning
speglar jag vårt nära som stjärnans i en dyning
fäller drömmen alltid masken och blir du
som i smärta glider från mig
för att åter komma åter
för att åter komma till mig
mer och mer inom oss, mer och mer du.
Arioso är en av de mest citerade dikterna i den svenska litteraturen och det är inte många som har missat den inledande raden "Någonstans inom oss är vi alltid tillsamman". Dess popularitet har i mitt tycke inte urvattnat den, men däremot är det alldeles säkert en anledning till jag inte känner mig särskilt motiverad att kommentera den något vidare. Därför rekommenderar jag istället att lyssna på Anneli Dufvas inslag om dikten i Kulturradion i P1 och som bonus även Lindegrens egen uppläsning av den.
Någonstans inom oss är vi alltid tillsamman,
någonstans inom oss kan vår kärlek aldrig fly
Någonstans
o någonstans
har alla tågen gått och klockorna stannat:
någonstans inom oss är vi alltid här och nu,
är vi alltid du intill förväxling och förblandning,
är vi plötsligt undrans under och förvandling,
brytande havsvåg, roseneld och snö.
Någonstans inom oss där benen vitnat
efter forskares och tvivlares nedsegnade törst
till förnekat glidande
till förseglat vikande
O moln av törst!
någostans inom oss
där dessas ben har vitnat och hägringarna mötts
häver fjärran tryghet som dyningars dyning
speglar du vårt fjärran som stjärnans i en dyning
speglar jag vårt nära som stjärnans i en dyning
fäller drömmen alltid masken och blir du
som i smärta glider från mig
för att åter komma åter
för att åter komma till mig
mer och mer inom oss, mer och mer du.
Arioso är en av de mest citerade dikterna i den svenska litteraturen och det är inte många som har missat den inledande raden "Någonstans inom oss är vi alltid tillsamman". Dess popularitet har i mitt tycke inte urvattnat den, men däremot är det alldeles säkert en anledning till jag inte känner mig särskilt motiverad att kommentera den något vidare. Därför rekommenderar jag istället att lyssna på Anneli Dufvas inslag om dikten i Kulturradion i P1 och som bonus även Lindegrens egen uppläsning av den.
Ynglingen och döden
Lindegren var som jag tidigare nämnt inte nöjd med vad han åstadkommit i Posthum ungdom ens när den var alldeles färsk och osprättad från tryckpressarna. Dikterna i denna samling känns på det stora hela inte heller särskilt representativa för hans kommande diktning. Bilderna känns ganska naiva och språket lite väl enkelt. Utvecklingen som sker mellan hans debut och uppföljare är remarkabel.
Ynglingen och döden
Jag väntade mig ett strålande ljus.
Ett under. Ett mörker. Ett orgelbrus.
Jag vågade det. Jag är höljd av blod.
Jag gjorde det i hastigt mod.
Å, allting svävar. Jag är tung som bly.
Men ingenting händer. Vill livet ej fly?
Var är mina drömmars svarta gondol?
Var är dödens hamn? Var är dödens mål?
Jag är ju densamme som förut.
Finns ingen undflykt? Finns intet slut?
Jo, denna dikt kan nog sägas vara tryckt i ”hastigt mod”. Överraskningarna är noll och bilderna faktiskt ganska intetsägande. I XIX använder han samma motiv med blytyngden som bild för döden: ”men vi sköljas efter väggar vi vaggas i bly / ej lyfts mer vår hand i den brinnande solen”. Skillnaden mellan dessa bilder är i min mening total. Samtidigt är det intressant att se hur en del saker följer med vidare in i hans senare och betydligt mer avancerade diktning.
Ynglingen och döden
Jag väntade mig ett strålande ljus.
Ett under. Ett mörker. Ett orgelbrus.
Jag vågade det. Jag är höljd av blod.
Jag gjorde det i hastigt mod.
Å, allting svävar. Jag är tung som bly.
Men ingenting händer. Vill livet ej fly?
Var är mina drömmars svarta gondol?
Var är dödens hamn? Var är dödens mål?
Jag är ju densamme som förut.
Finns ingen undflykt? Finns intet slut?
Jo, denna dikt kan nog sägas vara tryckt i ”hastigt mod”. Överraskningarna är noll och bilderna faktiskt ganska intetsägande. I XIX använder han samma motiv med blytyngden som bild för döden: ”men vi sköljas efter väggar vi vaggas i bly / ej lyfts mer vår hand i den brinnande solen”. Skillnaden mellan dessa bilder är i min mening total. Samtidigt är det intressant att se hur en del saker följer med vidare in i hans senare och betydligt mer avancerade diktning.
Mottot
skugglös slingrar sig misstagens väg
på jorden det främmande djupet
betraktad av solens asketiska öga
och horisonters medfödda blindhet
Ett motto liksom titeln på en diktsamling påverkar i många fall läsningen eftersom de kan ge ledtrådar om övergripande budskap. Om vi ser på mannen utan väg är det intressant att det endast är i titeln och mottot som en väg överhuvudtaget nämns.
I mottot är ljus och mörker centralt, vilket blir än tydligare med tanke på dess arbetsnamn ”Zenit”. När solen står i zenit riktas ljuset rakt ned och ger därmed ingen skugga på samma vis som det när mörkret fallit inte finns något ljus att skapa skugga med. Om vi då ser det som att karaktären mannen utan väg rör sig fram på denna väg innebär skugglösheten att han inte lär av sina misstag, misstagen lämnar ju inte något avtryck, skugga.
Att ingen skugga heller kan falla över honom kan ses som att han söker finna en ny väg som är mer sann och som får människan att stanna upp och reflektera över sig själv och den värld hon lever i. Mottots ”misstagens väg” kan därför ses som en väg som övergivits och mannen i titeln sålunda ses vara på väg att söka finna en ny väg, ett nytt sätt att förhålla sig till världen och dess händelser.
En annan intressant aspekt är perspektiven. Om perspektiven som tas fram i mottot sätts in i ett koordinatsystem motsvarar horisonten x-axeln, solens gentemot jorden lodräta position y-axeln och vägen mot horisonten z-axeln. Det skapas på så vis ett tredimensionellt rum eller en sal som samlingen ryms i, ett exklusivt förenande universum.
på jorden det främmande djupet
betraktad av solens asketiska öga
och horisonters medfödda blindhet
Ett motto liksom titeln på en diktsamling påverkar i många fall läsningen eftersom de kan ge ledtrådar om övergripande budskap. Om vi ser på mannen utan väg är det intressant att det endast är i titeln och mottot som en väg överhuvudtaget nämns.
I mottot är ljus och mörker centralt, vilket blir än tydligare med tanke på dess arbetsnamn ”Zenit”. När solen står i zenit riktas ljuset rakt ned och ger därmed ingen skugga på samma vis som det när mörkret fallit inte finns något ljus att skapa skugga med. Om vi då ser det som att karaktären mannen utan väg rör sig fram på denna väg innebär skugglösheten att han inte lär av sina misstag, misstagen lämnar ju inte något avtryck, skugga.
Att ingen skugga heller kan falla över honom kan ses som att han söker finna en ny väg som är mer sann och som får människan att stanna upp och reflektera över sig själv och den värld hon lever i. Mottots ”misstagens väg” kan därför ses som en väg som övergivits och mannen i titeln sålunda ses vara på väg att söka finna en ny väg, ett nytt sätt att förhålla sig till världen och dess händelser.
En annan intressant aspekt är perspektiven. Om perspektiven som tas fram i mottot sätts in i ett koordinatsystem motsvarar horisonten x-axeln, solens gentemot jorden lodräta position y-axeln och vägen mot horisonten z-axeln. Det skapas på så vis ett tredimensionellt rum eller en sal som samlingen ryms i, ett exklusivt förenande universum.
Abstrakter i XIX
XIX
mannen utan väg är inte något man läser och förväntar sig att förstå vid en första genomläsning. En av anledningarna till detta är de många abstrakter som präglar samlingen. Enbart i denna dikt finner vi löften, uthärdelsen, glömska, himlar, förflutet, styrka, salighet. De är var för sig starka, betydelsebärande ord, men sättet på vilket de kombineras med bilderna försvårar läsningen samtidigt som de också bidrar till att sätta in dem i ett större sammanhang. Det kan låta paradoxalt, men så är det också ett sätt Lindegren använder för att visa på livets många motsägelser.
Den första tvåradingen, vilken också är den jag här kommer att fokusera på, formligen frustar fram ett tillstånd av osäkerhet. Händerna, de vi i skrift och i vårt kroppsspråk uttrycker oss med, trevar, famlar. Vad det är de griper efter är varandras löften vilka händerna tynger. Tvetydigheten i löften, något som inte bara är en försäkran om något utan även kan stå för någon form av förpliktelser, komplicerar bilden.
I följande rad utvecklas bilden något. Här är det tydligare att det är någon slags censur det talas om. Foten, att ställa sig på någon, är en klassisk metafor för hur man trycker ner någon och att det här är just munnen som bryts ned, tärs, gör det ännu tydligare att det är svårigheten att tala fritt som åsyftas.
Om vi återkopplar till händerna som tynger varandras löften blir det intressant att fundera kring till vem dessa löften är gjorda och vad de faktiskt innebär. Tyngs de, görs tunga, eftersom de tvingas utföra och uttrycka sådant som står i opposition till den egentliga viljan eller är det så att de genom att i skriften vägra underkasta sig och där formulera sina åsikter bryter mot andra löften? Är det på grund av att de ständigt kastas mellan dessa alternativ som osäkerheten inträder?
Denna dubbeltydighet visas också på i det avslutande ”uthärdelsen svalkar”. Det är något som måste härdas ut och samtidigt som det är svårt är det också behagligt. Passionen och engagemanget kyls ner, men inte fullständigt – motståndet är ständigt närvarande eftersom det gäller att genomlida censuren så att man kan komma fram med sitt rätta jag när möjlighet finns. I oviljan att inrätta sig finns räddningen.
händerna trevar och tynger varandras löften
en fot tär hans mun men uthärdelsen svalkar
vindflöjelns rostande glömska skär in i vårt kött
men inget hjul välver såret som skriande himlar
intet förflutet drar förbi mot vattenfallets dån
inga rörelser gör ont i det alltför trånga skötet
havets sista bränning förlorar sig i labyrinten
och lyktorna tänds i den sänktes ögon av korall
och när de speglar sig i demonens blödande läppar
spolas vi osynliga in i varandras grottor
och viskningarna tilltar i styrka och salighet
som om de bure en drunknande flicka i sin famn
men vi sköljas efter väggar vi vaggas i bly
ej lyfts mer vår hand mot den brinnande solen
en fot tär hans mun men uthärdelsen svalkar
vindflöjelns rostande glömska skär in i vårt kött
men inget hjul välver såret som skriande himlar
intet förflutet drar förbi mot vattenfallets dån
inga rörelser gör ont i det alltför trånga skötet
havets sista bränning förlorar sig i labyrinten
och lyktorna tänds i den sänktes ögon av korall
och när de speglar sig i demonens blödande läppar
spolas vi osynliga in i varandras grottor
och viskningarna tilltar i styrka och salighet
som om de bure en drunknande flicka i sin famn
men vi sköljas efter väggar vi vaggas i bly
ej lyfts mer vår hand mot den brinnande solen
mannen utan väg är inte något man läser och förväntar sig att förstå vid en första genomläsning. En av anledningarna till detta är de många abstrakter som präglar samlingen. Enbart i denna dikt finner vi löften, uthärdelsen, glömska, himlar, förflutet, styrka, salighet. De är var för sig starka, betydelsebärande ord, men sättet på vilket de kombineras med bilderna försvårar läsningen samtidigt som de också bidrar till att sätta in dem i ett större sammanhang. Det kan låta paradoxalt, men så är det också ett sätt Lindegren använder för att visa på livets många motsägelser.
Den första tvåradingen, vilken också är den jag här kommer att fokusera på, formligen frustar fram ett tillstånd av osäkerhet. Händerna, de vi i skrift och i vårt kroppsspråk uttrycker oss med, trevar, famlar. Vad det är de griper efter är varandras löften vilka händerna tynger. Tvetydigheten i löften, något som inte bara är en försäkran om något utan även kan stå för någon form av förpliktelser, komplicerar bilden.
I följande rad utvecklas bilden något. Här är det tydligare att det är någon slags censur det talas om. Foten, att ställa sig på någon, är en klassisk metafor för hur man trycker ner någon och att det här är just munnen som bryts ned, tärs, gör det ännu tydligare att det är svårigheten att tala fritt som åsyftas.
Om vi återkopplar till händerna som tynger varandras löften blir det intressant att fundera kring till vem dessa löften är gjorda och vad de faktiskt innebär. Tyngs de, görs tunga, eftersom de tvingas utföra och uttrycka sådant som står i opposition till den egentliga viljan eller är det så att de genom att i skriften vägra underkasta sig och där formulera sina åsikter bryter mot andra löften? Är det på grund av att de ständigt kastas mellan dessa alternativ som osäkerheten inträder?
Denna dubbeltydighet visas också på i det avslutande ”uthärdelsen svalkar”. Det är något som måste härdas ut och samtidigt som det är svårt är det också behagligt. Passionen och engagemanget kyls ner, men inte fullständigt – motståndet är ständigt närvarande eftersom det gäller att genomlida censuren så att man kan komma fram med sitt rätta jag när möjlighet finns. I oviljan att inrätta sig finns räddningen.
