Vårdagjämning
Vårdagjämning
Solen vandrar i jungfruns liv
Här går ingenting vilse
Månen i blodet och ögat i skyn
Här är ingenting vilse
Natten blir stjärnan på hjärtats strå
Morgon och afton är samma port
Intet skall göras men allt är gjort
Blott all världen är vilse
Det finns en ganska vitt bredd bild om att Lindegren är lika med mörk, domedagsmässig lyrik. Det är intressant eftersom det visar hur viktig mannen utan väg är i hans författarskap. Det är obestridligen en samling som verkligen visar på människans ondska och förgörelsekraft. Om man däremot tittar på Sviter och Vinteroffer som kom därefter är stämningen i dessa inte i närheten av den förestående apokalyps som präglar mannen utan väg. I dessa finner man istället oftare finstämda dikter om kärlek, existentiella frågeställningar och rena pastoraler.
Om vi tittar på ”Vårdagjämning” från Vinteroffer behandlar den liv och död och vår syn på dessa ofrånkomliga skeenden. Att använda vårdagjämningen, tiden då natt och dag är lika långa, är effektivt. Det ger en omedelbar positiv grundton då man vet att dagen, livet, kommer att bli längre och skönare för var dag som går. Den underförstådda kalla obarmhärtiga vintern övergår till en bild av fruktsamhet genom solen, livgivaren. Den blir del av oskuldsfullheten, de ursprungliga möjligheterna i livet. Lugnet understryks därefter av ”Här går ingenting vilse”. Det finns en trygghet i årstidernas växlingar.
Att livet inte är en enkel resa visas på ”Månen i blodet” i rad tre. Det finns alltid ett mått av melankoli och galenskap som inte går att bortse ifrån. Fortsättningen ”och ögat i skyn” antyder att detta alltid är och kommer vara en del hos drömmarna, konstnärerna. Samtidigt ger det religiösa undertoner om högre makter, vilket ger en känsla av förtröstan och en mer ödesmättad ton, att det bara är att acceptera livets svårigheter. Precis som i rad två förstärker rad fyra ”Här är ingenting vilse” detta.
”Natten blir stjärnan på hjärtats strå” är en vacker bild av kärleken, dels av kärleksmöten som inträffar nattetid, dels frånvaron av varandra om natten, att den blir vad som ger glöd och lyser upp kärleken. Skörheten i att älska någon är också tydlig genom ”strå”.
I de nästföljande raderna ”Morgon och afton är samma port / Intet skall göras men allt är gjort” visas på livets förgänglighet. Allt kommer och försvinner ur detsamma och det går inte att göra något åt det. Den avslutande raden ”Blott all världen är vilse” kan läsas som att livet och döden kan vi inte påverka, men ”världen” som är konstruerad av människan, det är där vi kan gå vilse. Det är upp till oss själva att skapa våra liv och göra vad vi vill med dem.
Solen vandrar i jungfruns liv
Här går ingenting vilse
Månen i blodet och ögat i skyn
Här är ingenting vilse
Natten blir stjärnan på hjärtats strå
Morgon och afton är samma port
Intet skall göras men allt är gjort
Blott all världen är vilse
Det finns en ganska vitt bredd bild om att Lindegren är lika med mörk, domedagsmässig lyrik. Det är intressant eftersom det visar hur viktig mannen utan väg är i hans författarskap. Det är obestridligen en samling som verkligen visar på människans ondska och förgörelsekraft. Om man däremot tittar på Sviter och Vinteroffer som kom därefter är stämningen i dessa inte i närheten av den förestående apokalyps som präglar mannen utan väg. I dessa finner man istället oftare finstämda dikter om kärlek, existentiella frågeställningar och rena pastoraler.
Om vi tittar på ”Vårdagjämning” från Vinteroffer behandlar den liv och död och vår syn på dessa ofrånkomliga skeenden. Att använda vårdagjämningen, tiden då natt och dag är lika långa, är effektivt. Det ger en omedelbar positiv grundton då man vet att dagen, livet, kommer att bli längre och skönare för var dag som går. Den underförstådda kalla obarmhärtiga vintern övergår till en bild av fruktsamhet genom solen, livgivaren. Den blir del av oskuldsfullheten, de ursprungliga möjligheterna i livet. Lugnet understryks därefter av ”Här går ingenting vilse”. Det finns en trygghet i årstidernas växlingar.
Att livet inte är en enkel resa visas på ”Månen i blodet” i rad tre. Det finns alltid ett mått av melankoli och galenskap som inte går att bortse ifrån. Fortsättningen ”och ögat i skyn” antyder att detta alltid är och kommer vara en del hos drömmarna, konstnärerna. Samtidigt ger det religiösa undertoner om högre makter, vilket ger en känsla av förtröstan och en mer ödesmättad ton, att det bara är att acceptera livets svårigheter. Precis som i rad två förstärker rad fyra ”Här är ingenting vilse” detta.
”Natten blir stjärnan på hjärtats strå” är en vacker bild av kärleken, dels av kärleksmöten som inträffar nattetid, dels frånvaron av varandra om natten, att den blir vad som ger glöd och lyser upp kärleken. Skörheten i att älska någon är också tydlig genom ”strå”.
I de nästföljande raderna ”Morgon och afton är samma port / Intet skall göras men allt är gjort” visas på livets förgänglighet. Allt kommer och försvinner ur detsamma och det går inte att göra något åt det. Den avslutande raden ”Blott all världen är vilse” kan läsas som att livet och döden kan vi inte påverka, men ”världen” som är konstruerad av människan, det är där vi kan gå vilse. Det är upp till oss själva att skapa våra liv och göra vad vi vill med dem.
Det onda som mer förståeligt i XXVIII
XXVIII
att skjuta en fiende och rulla en cigarett
att flamma till och släckas som en fyr i storm
att sitta som en fluga i intressenternas nät
att tro sig född med otur fast man bara är född
att vara en funktion av allt som inte fungerar
att vara något annat eller att inte vara alls
att som den gråa stenen passas in i hatets mur
och ändå känna stenars samförstånd som ljungens glädje
att känna allt försummat i det rykande regnet
att njuta av spänningen vid det pyrande bålet
att tvivla på att detta måste vara sista gången
att bejaka allt bara det inte upprepas
att slå sig igenom och nå fram till en utsikt
där blixtar jagar för att hämnas mänskligheten
Det är sällan en poetisk bild verkligen fastnar när jag läser lyrik. Lindegren har dock flera sådana. Den inledande tvåradingen till XXVIII är ett exempel på detta, ” att skjuta en fiende och rulla en cigarett / att flamma till och släckas som en fyr i storm”. Den visar på en till synes oerhörd kyla genom avrättningen och cigaretten som ska avnjutas därefter. Samtidigt kommenteras detta förlopp med en bild av hur flyktigt livet är.
Det är samma fingrar som styr avtryckaren som senare rullar cigaretten. De sätts i samband med fyrens för sjöfolk livsviktiga uppgift att styra dem rätt i storm. Genom detta djupnar bilden av skytten. Det kanske är av nödvändighet, för allas bästa som vapnet avfyras. Kombinationen av dessa två bilder frammanar därmed frågor om vem som egentligen är fienden, hur stor den fria viljan egentligen är, vad är ondska, vad är livet värt med mera.
Den fjärde tvåradingen, ” att som den gråa stenen passas in i hatets mur / och ändå känna stenars samförstånd som ljungens glädje”, fungerar på liknande sätt. Den gråa stenen, den som inte tar ställning, utan hellre följer massan hamnar per automatik ”i hatets mur”. Det är dock inte så enkelt som att det därmed är en självklarhet att det är där den vill hamna eller att det är där den trivs bäst, vilket uttrycks genom ”ändå”. Trots att den genom sin passivitet ”passas in i hatets mur” kan den leva ett bra liv. Det finns en trygghet, en enkelhet i att göra som alla andra. Även om det inte finns något heroiskt över det, utan snarare tvärtom, och att en sådan person därigenom degraderas till att inte vara mer än ett dött ting finns det fortfarande värden för den personen. Den upplever tryggheten, det garanterade överlevandet, som det viktigaste, ”som ljungens glädje”. Att vara passiv medlöpare problematiseras på så vis och görs mer förståeligt och acceptabelt.
att skjuta en fiende och rulla en cigarett
att flamma till och släckas som en fyr i storm
att sitta som en fluga i intressenternas nät
att tro sig född med otur fast man bara är född
att vara en funktion av allt som inte fungerar
att vara något annat eller att inte vara alls
att som den gråa stenen passas in i hatets mur
och ändå känna stenars samförstånd som ljungens glädje
att känna allt försummat i det rykande regnet
att njuta av spänningen vid det pyrande bålet
att tvivla på att detta måste vara sista gången
att bejaka allt bara det inte upprepas
att slå sig igenom och nå fram till en utsikt
där blixtar jagar för att hämnas mänskligheten
Det är sällan en poetisk bild verkligen fastnar när jag läser lyrik. Lindegren har dock flera sådana. Den inledande tvåradingen till XXVIII är ett exempel på detta, ” att skjuta en fiende och rulla en cigarett / att flamma till och släckas som en fyr i storm”. Den visar på en till synes oerhörd kyla genom avrättningen och cigaretten som ska avnjutas därefter. Samtidigt kommenteras detta förlopp med en bild av hur flyktigt livet är.
Det är samma fingrar som styr avtryckaren som senare rullar cigaretten. De sätts i samband med fyrens för sjöfolk livsviktiga uppgift att styra dem rätt i storm. Genom detta djupnar bilden av skytten. Det kanske är av nödvändighet, för allas bästa som vapnet avfyras. Kombinationen av dessa två bilder frammanar därmed frågor om vem som egentligen är fienden, hur stor den fria viljan egentligen är, vad är ondska, vad är livet värt med mera.
Den fjärde tvåradingen, ” att som den gråa stenen passas in i hatets mur / och ändå känna stenars samförstånd som ljungens glädje”, fungerar på liknande sätt. Den gråa stenen, den som inte tar ställning, utan hellre följer massan hamnar per automatik ”i hatets mur”. Det är dock inte så enkelt som att det därmed är en självklarhet att det är där den vill hamna eller att det är där den trivs bäst, vilket uttrycks genom ”ändå”. Trots att den genom sin passivitet ”passas in i hatets mur” kan den leva ett bra liv. Det finns en trygghet, en enkelhet i att göra som alla andra. Även om det inte finns något heroiskt över det, utan snarare tvärtom, och att en sådan person därigenom degraderas till att inte vara mer än ett dött ting finns det fortfarande värden för den personen. Den upplever tryggheten, det garanterade överlevandet, som det viktigaste, ”som ljungens glädje”. Att vara passiv medlöpare problematiseras på så vis och görs mer förståeligt och acceptabelt.
