Det onda som mer förståeligt i XXVIII
XXVIII
att skjuta en fiende och rulla en cigarett
att flamma till och släckas som en fyr i storm
att sitta som en fluga i intressenternas nät
att tro sig född med otur fast man bara är född
att vara en funktion av allt som inte fungerar
att vara något annat eller att inte vara alls
att som den gråa stenen passas in i hatets mur
och ändå känna stenars samförstånd som ljungens glädje
att känna allt försummat i det rykande regnet
att njuta av spänningen vid det pyrande bålet
att tvivla på att detta måste vara sista gången
att bejaka allt bara det inte upprepas
att slå sig igenom och nå fram till en utsikt
där blixtar jagar för att hämnas mänskligheten
Det är sällan en poetisk bild verkligen fastnar när jag läser lyrik. Lindegren har dock flera sådana. Den inledande tvåradingen till XXVIII är ett exempel på detta, ” att skjuta en fiende och rulla en cigarett / att flamma till och släckas som en fyr i storm”. Den visar på en till synes oerhörd kyla genom avrättningen och cigaretten som ska avnjutas därefter. Samtidigt kommenteras detta förlopp med en bild av hur flyktigt livet är.
Det är samma fingrar som styr avtryckaren som senare rullar cigaretten. De sätts i samband med fyrens för sjöfolk livsviktiga uppgift att styra dem rätt i storm. Genom detta djupnar bilden av skytten. Det kanske är av nödvändighet, för allas bästa som vapnet avfyras. Kombinationen av dessa två bilder frammanar därmed frågor om vem som egentligen är fienden, hur stor den fria viljan egentligen är, vad är ondska, vad är livet värt med mera.
Den fjärde tvåradingen, ” att som den gråa stenen passas in i hatets mur / och ändå känna stenars samförstånd som ljungens glädje”, fungerar på liknande sätt. Den gråa stenen, den som inte tar ställning, utan hellre följer massan hamnar per automatik ”i hatets mur”. Det är dock inte så enkelt som att det därmed är en självklarhet att det är där den vill hamna eller att det är där den trivs bäst, vilket uttrycks genom ”ändå”. Trots att den genom sin passivitet ”passas in i hatets mur” kan den leva ett bra liv. Det finns en trygghet, en enkelhet i att göra som alla andra. Även om det inte finns något heroiskt över det, utan snarare tvärtom, och att en sådan person därigenom degraderas till att inte vara mer än ett dött ting finns det fortfarande värden för den personen. Den upplever tryggheten, det garanterade överlevandet, som det viktigaste, ”som ljungens glädje”. Att vara passiv medlöpare problematiseras på så vis och görs mer förståeligt och acceptabelt.
att skjuta en fiende och rulla en cigarett
att flamma till och släckas som en fyr i storm
att sitta som en fluga i intressenternas nät
att tro sig född med otur fast man bara är född
att vara en funktion av allt som inte fungerar
att vara något annat eller att inte vara alls
att som den gråa stenen passas in i hatets mur
och ändå känna stenars samförstånd som ljungens glädje
att känna allt försummat i det rykande regnet
att njuta av spänningen vid det pyrande bålet
att tvivla på att detta måste vara sista gången
att bejaka allt bara det inte upprepas
att slå sig igenom och nå fram till en utsikt
där blixtar jagar för att hämnas mänskligheten
Det är sällan en poetisk bild verkligen fastnar när jag läser lyrik. Lindegren har dock flera sådana. Den inledande tvåradingen till XXVIII är ett exempel på detta, ” att skjuta en fiende och rulla en cigarett / att flamma till och släckas som en fyr i storm”. Den visar på en till synes oerhörd kyla genom avrättningen och cigaretten som ska avnjutas därefter. Samtidigt kommenteras detta förlopp med en bild av hur flyktigt livet är.
Det är samma fingrar som styr avtryckaren som senare rullar cigaretten. De sätts i samband med fyrens för sjöfolk livsviktiga uppgift att styra dem rätt i storm. Genom detta djupnar bilden av skytten. Det kanske är av nödvändighet, för allas bästa som vapnet avfyras. Kombinationen av dessa två bilder frammanar därmed frågor om vem som egentligen är fienden, hur stor den fria viljan egentligen är, vad är ondska, vad är livet värt med mera.
Den fjärde tvåradingen, ” att som den gråa stenen passas in i hatets mur / och ändå känna stenars samförstånd som ljungens glädje”, fungerar på liknande sätt. Den gråa stenen, den som inte tar ställning, utan hellre följer massan hamnar per automatik ”i hatets mur”. Det är dock inte så enkelt som att det därmed är en självklarhet att det är där den vill hamna eller att det är där den trivs bäst, vilket uttrycks genom ”ändå”. Trots att den genom sin passivitet ”passas in i hatets mur” kan den leva ett bra liv. Det finns en trygghet, en enkelhet i att göra som alla andra. Även om det inte finns något heroiskt över det, utan snarare tvärtom, och att en sådan person därigenom degraderas till att inte vara mer än ett dött ting finns det fortfarande värden för den personen. Den upplever tryggheten, det garanterade överlevandet, som det viktigaste, ”som ljungens glädje”. Att vara passiv medlöpare problematiseras på så vis och görs mer förståeligt och acceptabelt.
Kommentarer
Trackback
