En man och en väg

Jag höll ett kort anförande, med anledning av Lindegrens 100-årsdag, i anslutning till IASS-konferensen på sol-centrum för ett tag sen. Efter mig läste Roland Lysell ett urval dikter av honom. Det här är vad jag sa på ett ungefär:

”Att skjuta en fiende och tända en cigarett” (XXVIII, mannen utan väg)

 

Det var i den raden jag fastnade för Erik Lindegren. Förmågan att i så få ord sammanfatta så mycket. Det är en vid första anblicken väldigt enkel bild, på så vis att den är lätt att föreställa sig. Den är konkret. Samtidigt rymmer den så många sanningar, för vad är det som sägs egentligen? Om man skjuter sin fiende och sen tänder en cigarett, vad betyder cigaretten? Nonchalans, att dödande inte är mer dramatiskt än så och inte betyder något. Nerver, att cigaretten är nödvändig för att lugna sig. Cigaretter har så många konnotationer. Efterliknandet av kyssen – passion. Det djärva, coola blossandet – se på alla ungdomar utanför högstadie- och gymnasieskolorna.

 

Samtidigt pekar Lindegren på hur allt hör samman. Speglingen av handlingar, tändningen av krutet i skottet och tändningen av cigaretten, hur det ena dödar, det andra skänker njutning.

 

Det är oerhört skickligt. Dessvärre har Lindegren med åren blivit tämligen osynlig i Litteratursverige. Den ofta enda dikt av honom folk kommer i kontakt med är kärleksdikten ”Arioso” från Sviter.

 

Någonstans inom oss är vi alltid tillsamman,

någonstans inom oss kan vår kärlek aldrig fly

Någonstans

o någonstans

har alla tågen gått och alla klockor stannat

 

Dessa få utdragna rader som ofta återfinns i begravningsannonser har på sätt och vis blivit en del av det allmänna folkvetandet, dock utan att upphovsmannen på något sätt är allmänt känd.

 

När jag läste grundnivån i litteraturvetenskap nämndes han endast i förbifarten och på de högre nivåerna var han så också helt utsuddad ur minnet hos mina kursare. Samma sak gäller många av mina vänner som läser och intresserar sig för lyrik. Lindegren är borta. Jag frågar mig då naturligtvis hur detta kan komma sig? En man som till mycket är förgrundsfigur för dikt så som vi känner den idag, en man som har varit och är en förebild för många diktare idag, en man som hade oerhört stort inflytande i kulturlivet på sin tid. Vad hände? Hur kunde han försvinna så totalt? Det finns så klart inga enkla svar på detta, men jag tror att en hel del kan ligga i själva ”mannen” Erik Lindegren.

 

Jag tänkte först på det när jag läste Lyrikvännens temanummer om honom i år, att en i mitt tycke oproportionerligt stor del var rent biografisk. När jag väl fått ögonen på det började jag titta lite i mina andra papper för andra artiklar och essäer om honom. Och gång på gång är det samma sak som kommer fram, förkärleken till mannen, ikonen Erik Lindegren. Hur många gånger får man inte läsa om hans vallonska påbrå, hans norrländska drag, hur stilig han var, svårmodigheten, alkoholen etc. Faktorer som faktiskt inte har det minsta med själva texterna att göra när de når läsaren. Det är som att hans bakgrund och person är den ultimata ingången till texter som ska behandla hans lyrik. Hans författarskap ses genom ett romantiskt biografiskt skimmer. Och det är här faran kommer in. Just genom att han upphöjs på detta vis som person kommer dikterna på andra plats. Först är alltid mannen Erik Lindegren.

 

Och när ”mannen” alltid kommer först är det lätt att glömma dikten, särskilt när tid passerar och andra strömningar tar över i perioder. För om det är mannen som är i centrum, varför skulle han vara intressant så långt senare, varför skulle man läsa honom nu? En mytbildning utan text väger oerhört lätt med tiden. Och det är en förlust.

 

Därför är jag glad att det i år är 100-årsjubileum av honom, så att det finns en chans att föra fram hans dikt igen, och låta den hamna i fokus och honom ”mannen” dra sig tillbaka.

 

---

 

Det har inte skett så mycket här de senaste två veckorna och det ser dessvärre inte ut att bättra sig den närmaste heller. Så jag rekommenderar att man så länge köper senaste numret av Lyrikvännen som är tillägnat Erik Lindegren!

---

2010 är det 100 år sedan Erik Lindgren föddes. Han debuterade 1935 med Posthum Ungdom, en samling han redan då var missnöjd med och förklarade i ett brev till Bonniers att han arbetade på en nytt verk som skulle ”äga rikare verklighet och allmänmänsklighet”. Lindegren syftade naturligtvis på mannen utan väg (1942). Dess 40 söndersprängda sonetter var så pass annorlunda den samtida svenska lyriken att förlagen refuserade dem och Lindegren själv fick bekosta utgivningen. Samlingen gick många förbi när den kom ut och intresserade först i princip enbart de redan invigda, något Gunnar Ekelöf också tog fasta på i sin anmälning av den i BLM där den fick rubriken "poesi för poeter".  Dikternas komplicerade bildspråk och fria användning av sonettformen förbryllade och irriterade och gav upphov till en språkbegriplighetsdebatt som aktivt stöttes och blöttes på kultursidorna. Intresset för mannen utan väg ökade också med tiden och 1945 gav Bonniers ut en andra upplaga.

När Sviter (1947) kom ut var Lindegren en etablerad kulturpersonlighet och skribent. Samlingen är lite spretig med inslag av lyrisk prosa och både skiljer sig från och liknar genombrottsverket. De surrealistiska impulserna är fortfarande viktiga samtidigt som han blickar åt den romantiska diktiningen. Typografin spelar också en viktig roll som stämningsförstärkare i dikterna.

Lindegrens sista verk Vinteroffer (1954) kan sägas vara tillägnad ensamheten och döden. En melankolisk och vemodig stämning präglar samlingen. Det aggressiva och stundtals provocerande bildspråk som bitvis har förekommit i tidigare samlingar har här mattats av till förmån för ett mer eftertänksamt och stillsamt språk. Tonen är personligare och påminner om det subjektiva förhållningssätt som präglar Posthum ungdom. Cirkeln är därigenom sluten.

Med denna blogg kommer jag att göra djupdykningar in i Lindegrens lyriska värld och lägga ut mina egna tankar och tolkningar av hans dikter.

---