Det onda som mer förståeligt i XXVIII
XXVIII
att skjuta en fiende och rulla en cigarett
att flamma till och släckas som en fyr i storm
att sitta som en fluga i intressenternas nät
att tro sig född med otur fast man bara är född
att vara en funktion av allt som inte fungerar
att vara något annat eller att inte vara alls
att som den gråa stenen passas in i hatets mur
och ändå känna stenars samförstånd som ljungens glädje
att känna allt försummat i det rykande regnet
att njuta av spänningen vid det pyrande bålet
att tvivla på att detta måste vara sista gången
att bejaka allt bara det inte upprepas
att slå sig igenom och nå fram till en utsikt
där blixtar jagar för att hämnas mänskligheten
Det är sällan en poetisk bild verkligen fastnar när jag läser lyrik. Lindegren har dock flera sådana. Den inledande tvåradingen till XXVIII är ett exempel på detta, ” att skjuta en fiende och rulla en cigarett / att flamma till och släckas som en fyr i storm”. Den visar på en till synes oerhörd kyla genom avrättningen och cigaretten som ska avnjutas därefter. Samtidigt kommenteras detta förlopp med en bild av hur flyktigt livet är.
Det är samma fingrar som styr avtryckaren som senare rullar cigaretten. De sätts i samband med fyrens för sjöfolk livsviktiga uppgift att styra dem rätt i storm. Genom detta djupnar bilden av skytten. Det kanske är av nödvändighet, för allas bästa som vapnet avfyras. Kombinationen av dessa två bilder frammanar därmed frågor om vem som egentligen är fienden, hur stor den fria viljan egentligen är, vad är ondska, vad är livet värt med mera.
Den fjärde tvåradingen, ” att som den gråa stenen passas in i hatets mur / och ändå känna stenars samförstånd som ljungens glädje”, fungerar på liknande sätt. Den gråa stenen, den som inte tar ställning, utan hellre följer massan hamnar per automatik ”i hatets mur”. Det är dock inte så enkelt som att det därmed är en självklarhet att det är där den vill hamna eller att det är där den trivs bäst, vilket uttrycks genom ”ändå”. Trots att den genom sin passivitet ”passas in i hatets mur” kan den leva ett bra liv. Det finns en trygghet, en enkelhet i att göra som alla andra. Även om det inte finns något heroiskt över det, utan snarare tvärtom, och att en sådan person därigenom degraderas till att inte vara mer än ett dött ting finns det fortfarande värden för den personen. Den upplever tryggheten, det garanterade överlevandet, som det viktigaste, ”som ljungens glädje”. Att vara passiv medlöpare problematiseras på så vis och görs mer förståeligt och acceptabelt.
att skjuta en fiende och rulla en cigarett
att flamma till och släckas som en fyr i storm
att sitta som en fluga i intressenternas nät
att tro sig född med otur fast man bara är född
att vara en funktion av allt som inte fungerar
att vara något annat eller att inte vara alls
att som den gråa stenen passas in i hatets mur
och ändå känna stenars samförstånd som ljungens glädje
att känna allt försummat i det rykande regnet
att njuta av spänningen vid det pyrande bålet
att tvivla på att detta måste vara sista gången
att bejaka allt bara det inte upprepas
att slå sig igenom och nå fram till en utsikt
där blixtar jagar för att hämnas mänskligheten
Det är sällan en poetisk bild verkligen fastnar när jag läser lyrik. Lindegren har dock flera sådana. Den inledande tvåradingen till XXVIII är ett exempel på detta, ” att skjuta en fiende och rulla en cigarett / att flamma till och släckas som en fyr i storm”. Den visar på en till synes oerhörd kyla genom avrättningen och cigaretten som ska avnjutas därefter. Samtidigt kommenteras detta förlopp med en bild av hur flyktigt livet är.
Det är samma fingrar som styr avtryckaren som senare rullar cigaretten. De sätts i samband med fyrens för sjöfolk livsviktiga uppgift att styra dem rätt i storm. Genom detta djupnar bilden av skytten. Det kanske är av nödvändighet, för allas bästa som vapnet avfyras. Kombinationen av dessa två bilder frammanar därmed frågor om vem som egentligen är fienden, hur stor den fria viljan egentligen är, vad är ondska, vad är livet värt med mera.
Den fjärde tvåradingen, ” att som den gråa stenen passas in i hatets mur / och ändå känna stenars samförstånd som ljungens glädje”, fungerar på liknande sätt. Den gråa stenen, den som inte tar ställning, utan hellre följer massan hamnar per automatik ”i hatets mur”. Det är dock inte så enkelt som att det därmed är en självklarhet att det är där den vill hamna eller att det är där den trivs bäst, vilket uttrycks genom ”ändå”. Trots att den genom sin passivitet ”passas in i hatets mur” kan den leva ett bra liv. Det finns en trygghet, en enkelhet i att göra som alla andra. Även om det inte finns något heroiskt över det, utan snarare tvärtom, och att en sådan person därigenom degraderas till att inte vara mer än ett dött ting finns det fortfarande värden för den personen. Den upplever tryggheten, det garanterade överlevandet, som det viktigaste, ”som ljungens glädje”. Att vara passiv medlöpare problematiseras på så vis och görs mer förståeligt och acceptabelt.
Den förlorade medmänskligheten i XVII
XVII
jag såg honom darra i medvetandets hårda ljus
medan alger dröp snäckor och grönt efter hans lemmar
jag såg honom hålla andan i fyra svarta dygn
i väntan på att dagen skulle skänka en fråga
jag såg kvällen gå förbi med undran i sin blick
denna undran som är värre än ett igenkännande
jag såg honom plågas av allt som han älskat
och hur hans hjärta sjönk för att fylla ut tomheten
jag såg honom digna under jordens oberörda hat
reducerad till en metronoms grymma hemlighet
jag såg honom gripa efter det förflutnas kjol
och hans slagruta leende böja sig mot intet
jag såg hans mun vidgad som ett korsfäst x
en enkel ekvation för tortyr av tredje graden
XVII kan ses som en kommentar till den förgörande krigsföring som präglade första och sedan även andra världskriget och hur den urholkat människan. Det ”honom” som jaget ser är civilisationen och medmänskligheten. I den första tvåradingen darrar han ”i medvetandets hårda ljus / medan alger dröp snäckor och grönt efter hans lemmar”, vilket visar på hur insikten plötsligt slagit honom om hur de värden som gör oss till människor har gått förlorade utan att vi märkt hur det har gått till. Medan vi har varit upptagna med oss själva och inte sett längre än vår egen vinning har vi dragits ner i dyn och blivit en del av den.
De fyra svarta dygnen syftar på de fyra år första världskriget varade. Fegheten hos människan visas just genom att han håller andan, låtsas inte vara en del av skeendet, i väntan på att problemen ska tas tag i och lösas av sig självt, ”att dagen skulle skänka en fråga”. Dagen kommer dock aldrig eftersom han aldrig ställer frågan utan blundar för vad som sker runt om honom. Istället blir resultatet att ”kvällen gå förbi med undran i sin blick” och natten, andra världskriget släpps fram.
Genom detta krig som visar sig vara än mer destruktivt än det föregående ger medmänskligheten i den fjärde och femte tvåradingen upp inför ”jordens”, människornas, ”oberörda hat”. I rad 11 börjar han dock ”gripa efter det förflutnas kjol”, tryggheten, längtan efter det som var. Samtidigt böjer sig ”hans slagruta […] mot intet”. I ingenting söker han finna något att starta om med, en möjlighet att ta sig ur apatin.
I den sista tvåradingen finner vi en väldigt intrikat liknelse på så vis att både Jesu födelse och död sammankopplas i endast två ord. Ett korsfäst x blir ju en stjärna, symbolen för hans födelse, och genom att denna stjärna också är en del av korsfästelsen får vi även bilden av hur hans liv ändades. Denna kombination ger en bild av omvälvning och förändring, hur medmänskligheten har förlorats till den grad att det endast är i ”tortyr av tredje graden”, den allra nedersta botten, som hoppet om en pånyttfödelse finns.
jag såg honom darra i medvetandets hårda ljus
medan alger dröp snäckor och grönt efter hans lemmar
jag såg honom hålla andan i fyra svarta dygn
i väntan på att dagen skulle skänka en fråga
jag såg kvällen gå förbi med undran i sin blick
denna undran som är värre än ett igenkännande
jag såg honom plågas av allt som han älskat
och hur hans hjärta sjönk för att fylla ut tomheten
jag såg honom digna under jordens oberörda hat
reducerad till en metronoms grymma hemlighet
jag såg honom gripa efter det förflutnas kjol
och hans slagruta leende böja sig mot intet
jag såg hans mun vidgad som ett korsfäst x
en enkel ekvation för tortyr av tredje graden
XVII kan ses som en kommentar till den förgörande krigsföring som präglade första och sedan även andra världskriget och hur den urholkat människan. Det ”honom” som jaget ser är civilisationen och medmänskligheten. I den första tvåradingen darrar han ”i medvetandets hårda ljus / medan alger dröp snäckor och grönt efter hans lemmar”, vilket visar på hur insikten plötsligt slagit honom om hur de värden som gör oss till människor har gått förlorade utan att vi märkt hur det har gått till. Medan vi har varit upptagna med oss själva och inte sett längre än vår egen vinning har vi dragits ner i dyn och blivit en del av den.
De fyra svarta dygnen syftar på de fyra år första världskriget varade. Fegheten hos människan visas just genom att han håller andan, låtsas inte vara en del av skeendet, i väntan på att problemen ska tas tag i och lösas av sig självt, ”att dagen skulle skänka en fråga”. Dagen kommer dock aldrig eftersom han aldrig ställer frågan utan blundar för vad som sker runt om honom. Istället blir resultatet att ”kvällen gå förbi med undran i sin blick” och natten, andra världskriget släpps fram.
Genom detta krig som visar sig vara än mer destruktivt än det föregående ger medmänskligheten i den fjärde och femte tvåradingen upp inför ”jordens”, människornas, ”oberörda hat”. I rad 11 börjar han dock ”gripa efter det förflutnas kjol”, tryggheten, längtan efter det som var. Samtidigt böjer sig ”hans slagruta […] mot intet”. I ingenting söker han finna något att starta om med, en möjlighet att ta sig ur apatin.
I den sista tvåradingen finner vi en väldigt intrikat liknelse på så vis att både Jesu födelse och död sammankopplas i endast två ord. Ett korsfäst x blir ju en stjärna, symbolen för hans födelse, och genom att denna stjärna också är en del av korsfästelsen får vi även bilden av hur hans liv ändades. Denna kombination ger en bild av omvälvning och förändring, hur medmänskligheten har förlorats till den grad att det endast är i ”tortyr av tredje graden”, den allra nedersta botten, som hoppet om en pånyttfödelse finns.
Mottot
skugglös slingrar sig misstagens väg
på jorden det främmande djupet
betraktad av solens asketiska öga
och horisonters medfödda blindhet
Ett motto liksom titeln på en diktsamling påverkar i många fall läsningen eftersom de kan ge ledtrådar om övergripande budskap. Om vi ser på mannen utan väg är det intressant att det endast är i titeln och mottot som en väg överhuvudtaget nämns.
I mottot är ljus och mörker centralt, vilket blir än tydligare med tanke på dess arbetsnamn ”Zenit”. När solen står i zenit riktas ljuset rakt ned och ger därmed ingen skugga på samma vis som det när mörkret fallit inte finns något ljus att skapa skugga med. Om vi då ser det som att karaktären mannen utan väg rör sig fram på denna väg innebär skugglösheten att han inte lär av sina misstag, misstagen lämnar ju inte något avtryck, skugga.
Att ingen skugga heller kan falla över honom kan ses som att han söker finna en ny väg som är mer sann och som får människan att stanna upp och reflektera över sig själv och den värld hon lever i. Mottots ”misstagens väg” kan därför ses som en väg som övergivits och mannen i titeln sålunda ses vara på väg att söka finna en ny väg, ett nytt sätt att förhålla sig till världen och dess händelser.
En annan intressant aspekt är perspektiven. Om perspektiven som tas fram i mottot sätts in i ett koordinatsystem motsvarar horisonten x-axeln, solens gentemot jorden lodräta position y-axeln och vägen mot horisonten z-axeln. Det skapas på så vis ett tredimensionellt rum eller en sal som samlingen ryms i, ett exklusivt förenande universum.
på jorden det främmande djupet
betraktad av solens asketiska öga
och horisonters medfödda blindhet
Ett motto liksom titeln på en diktsamling påverkar i många fall läsningen eftersom de kan ge ledtrådar om övergripande budskap. Om vi ser på mannen utan väg är det intressant att det endast är i titeln och mottot som en väg överhuvudtaget nämns.
I mottot är ljus och mörker centralt, vilket blir än tydligare med tanke på dess arbetsnamn ”Zenit”. När solen står i zenit riktas ljuset rakt ned och ger därmed ingen skugga på samma vis som det när mörkret fallit inte finns något ljus att skapa skugga med. Om vi då ser det som att karaktären mannen utan väg rör sig fram på denna väg innebär skugglösheten att han inte lär av sina misstag, misstagen lämnar ju inte något avtryck, skugga.
Att ingen skugga heller kan falla över honom kan ses som att han söker finna en ny väg som är mer sann och som får människan att stanna upp och reflektera över sig själv och den värld hon lever i. Mottots ”misstagens väg” kan därför ses som en väg som övergivits och mannen i titeln sålunda ses vara på väg att söka finna en ny väg, ett nytt sätt att förhålla sig till världen och dess händelser.
En annan intressant aspekt är perspektiven. Om perspektiven som tas fram i mottot sätts in i ett koordinatsystem motsvarar horisonten x-axeln, solens gentemot jorden lodräta position y-axeln och vägen mot horisonten z-axeln. Det skapas på så vis ett tredimensionellt rum eller en sal som samlingen ryms i, ett exklusivt förenande universum.
Abstrakter i XIX
XIX
mannen utan väg är inte något man läser och förväntar sig att förstå vid en första genomläsning. En av anledningarna till detta är de många abstrakter som präglar samlingen. Enbart i denna dikt finner vi löften, uthärdelsen, glömska, himlar, förflutet, styrka, salighet. De är var för sig starka, betydelsebärande ord, men sättet på vilket de kombineras med bilderna försvårar läsningen samtidigt som de också bidrar till att sätta in dem i ett större sammanhang. Det kan låta paradoxalt, men så är det också ett sätt Lindegren använder för att visa på livets många motsägelser.
Den första tvåradingen, vilken också är den jag här kommer att fokusera på, formligen frustar fram ett tillstånd av osäkerhet. Händerna, de vi i skrift och i vårt kroppsspråk uttrycker oss med, trevar, famlar. Vad det är de griper efter är varandras löften vilka händerna tynger. Tvetydigheten i löften, något som inte bara är en försäkran om något utan även kan stå för någon form av förpliktelser, komplicerar bilden.
I följande rad utvecklas bilden något. Här är det tydligare att det är någon slags censur det talas om. Foten, att ställa sig på någon, är en klassisk metafor för hur man trycker ner någon och att det här är just munnen som bryts ned, tärs, gör det ännu tydligare att det är svårigheten att tala fritt som åsyftas.
Om vi återkopplar till händerna som tynger varandras löften blir det intressant att fundera kring till vem dessa löften är gjorda och vad de faktiskt innebär. Tyngs de, görs tunga, eftersom de tvingas utföra och uttrycka sådant som står i opposition till den egentliga viljan eller är det så att de genom att i skriften vägra underkasta sig och där formulera sina åsikter bryter mot andra löften? Är det på grund av att de ständigt kastas mellan dessa alternativ som osäkerheten inträder?
Denna dubbeltydighet visas också på i det avslutande ”uthärdelsen svalkar”. Det är något som måste härdas ut och samtidigt som det är svårt är det också behagligt. Passionen och engagemanget kyls ner, men inte fullständigt – motståndet är ständigt närvarande eftersom det gäller att genomlida censuren så att man kan komma fram med sitt rätta jag när möjlighet finns. I oviljan att inrätta sig finns räddningen.
händerna trevar och tynger varandras löften
en fot tär hans mun men uthärdelsen svalkar
vindflöjelns rostande glömska skär in i vårt kött
men inget hjul välver såret som skriande himlar
intet förflutet drar förbi mot vattenfallets dån
inga rörelser gör ont i det alltför trånga skötet
havets sista bränning förlorar sig i labyrinten
och lyktorna tänds i den sänktes ögon av korall
och när de speglar sig i demonens blödande läppar
spolas vi osynliga in i varandras grottor
och viskningarna tilltar i styrka och salighet
som om de bure en drunknande flicka i sin famn
men vi sköljas efter väggar vi vaggas i bly
ej lyfts mer vår hand mot den brinnande solen
en fot tär hans mun men uthärdelsen svalkar
vindflöjelns rostande glömska skär in i vårt kött
men inget hjul välver såret som skriande himlar
intet förflutet drar förbi mot vattenfallets dån
inga rörelser gör ont i det alltför trånga skötet
havets sista bränning förlorar sig i labyrinten
och lyktorna tänds i den sänktes ögon av korall
och när de speglar sig i demonens blödande läppar
spolas vi osynliga in i varandras grottor
och viskningarna tilltar i styrka och salighet
som om de bure en drunknande flicka i sin famn
men vi sköljas efter väggar vi vaggas i bly
ej lyfts mer vår hand mot den brinnande solen
mannen utan väg är inte något man läser och förväntar sig att förstå vid en första genomläsning. En av anledningarna till detta är de många abstrakter som präglar samlingen. Enbart i denna dikt finner vi löften, uthärdelsen, glömska, himlar, förflutet, styrka, salighet. De är var för sig starka, betydelsebärande ord, men sättet på vilket de kombineras med bilderna försvårar läsningen samtidigt som de också bidrar till att sätta in dem i ett större sammanhang. Det kan låta paradoxalt, men så är det också ett sätt Lindegren använder för att visa på livets många motsägelser.
Den första tvåradingen, vilken också är den jag här kommer att fokusera på, formligen frustar fram ett tillstånd av osäkerhet. Händerna, de vi i skrift och i vårt kroppsspråk uttrycker oss med, trevar, famlar. Vad det är de griper efter är varandras löften vilka händerna tynger. Tvetydigheten i löften, något som inte bara är en försäkran om något utan även kan stå för någon form av förpliktelser, komplicerar bilden.
I följande rad utvecklas bilden något. Här är det tydligare att det är någon slags censur det talas om. Foten, att ställa sig på någon, är en klassisk metafor för hur man trycker ner någon och att det här är just munnen som bryts ned, tärs, gör det ännu tydligare att det är svårigheten att tala fritt som åsyftas.
Om vi återkopplar till händerna som tynger varandras löften blir det intressant att fundera kring till vem dessa löften är gjorda och vad de faktiskt innebär. Tyngs de, görs tunga, eftersom de tvingas utföra och uttrycka sådant som står i opposition till den egentliga viljan eller är det så att de genom att i skriften vägra underkasta sig och där formulera sina åsikter bryter mot andra löften? Är det på grund av att de ständigt kastas mellan dessa alternativ som osäkerheten inträder?
Denna dubbeltydighet visas också på i det avslutande ”uthärdelsen svalkar”. Det är något som måste härdas ut och samtidigt som det är svårt är det också behagligt. Passionen och engagemanget kyls ner, men inte fullständigt – motståndet är ständigt närvarande eftersom det gäller att genomlida censuren så att man kan komma fram med sitt rätta jag när möjlighet finns. I oviljan att inrätta sig finns räddningen.
