Erik Lindegren - 100 år
2010 är det 100 år sedan Erik Lindgren föddes. Han debuterade 1935 med Posthum Ungdom, en samling han redan då var missnöjd med och förklarade i ett brev till Bonniers att han arbetade på en nytt verk som skulle ”äga rikare verklighet och allmänmänsklighet”. Lindegren syftade naturligtvis på mannen utan väg (1942). Dess 40 söndersprängda sonetter var så pass annorlunda den samtida svenska lyriken att förlagen refuserade dem och Lindegren själv fick bekosta utgivningen. Samlingen gick många förbi när den kom ut och intresserade först i princip enbart de redan invigda, något Gunnar Ekelöf också tog fasta på i sin anmälning av den i BLM där den fick rubriken "poesi för poeter". Dikternas komplicerade bildspråk och fria användning av sonettformen förbryllade och irriterade och gav upphov till en språkbegriplighetsdebatt som aktivt stöttes och blöttes på kultursidorna. Intresset för mannen utan väg ökade också med tiden och 1945 gav Bonniers ut en andra upplaga.
När Sviter (1947) kom ut var Lindegren en etablerad kulturpersonlighet och skribent. Samlingen är lite spretig med inslag av lyrisk prosa och både skiljer sig från och liknar genombrottsverket. De surrealistiska impulserna är fortfarande viktiga samtidigt som han blickar åt den romantiska diktiningen. Typografin spelar också en viktig roll som stämningsförstärkare i dikterna.
Lindegrens sista verk Vinteroffer (1954) kan sägas vara tillägnad ensamheten och döden. En melankolisk och vemodig stämning präglar samlingen. Det aggressiva och stundtals provocerande bildspråk som bitvis har förekommit i tidigare samlingar har här mattats av till förmån för ett mer eftertänksamt och stillsamt språk. Tonen är personligare och påminner om det subjektiva förhållningssätt som präglar Posthum ungdom. Cirkeln är därigenom sluten.
Med denna blogg kommer jag att göra djupdykningar in i Lindegrens lyriska värld och lägga ut mina egna tankar och tolkningar av hans dikter.
När Sviter (1947) kom ut var Lindegren en etablerad kulturpersonlighet och skribent. Samlingen är lite spretig med inslag av lyrisk prosa och både skiljer sig från och liknar genombrottsverket. De surrealistiska impulserna är fortfarande viktiga samtidigt som han blickar åt den romantiska diktiningen. Typografin spelar också en viktig roll som stämningsförstärkare i dikterna.
Lindegrens sista verk Vinteroffer (1954) kan sägas vara tillägnad ensamheten och döden. En melankolisk och vemodig stämning präglar samlingen. Det aggressiva och stundtals provocerande bildspråk som bitvis har förekommit i tidigare samlingar har här mattats av till förmån för ett mer eftertänksamt och stillsamt språk. Tonen är personligare och påminner om det subjektiva förhållningssätt som präglar Posthum ungdom. Cirkeln är därigenom sluten.
Med denna blogg kommer jag att göra djupdykningar in i Lindegrens lyriska värld och lägga ut mina egna tankar och tolkningar av hans dikter.
