Vårdagjämning
Vårdagjämning
Solen vandrar i jungfruns liv
Här går ingenting vilse
Månen i blodet och ögat i skyn
Här är ingenting vilse
Natten blir stjärnan på hjärtats strå
Morgon och afton är samma port
Intet skall göras men allt är gjort
Blott all världen är vilse
Det finns en ganska vitt bredd bild om att Lindegren är lika med mörk, domedagsmässig lyrik. Det är intressant eftersom det visar hur viktig mannen utan väg är i hans författarskap. Det är obestridligen en samling som verkligen visar på människans ondska och förgörelsekraft. Om man däremot tittar på Sviter och Vinteroffer som kom därefter är stämningen i dessa inte i närheten av den förestående apokalyps som präglar mannen utan väg. I dessa finner man istället oftare finstämda dikter om kärlek, existentiella frågeställningar och rena pastoraler.
Om vi tittar på ”Vårdagjämning” från Vinteroffer behandlar den liv och död och vår syn på dessa ofrånkomliga skeenden. Att använda vårdagjämningen, tiden då natt och dag är lika långa, är effektivt. Det ger en omedelbar positiv grundton då man vet att dagen, livet, kommer att bli längre och skönare för var dag som går. Den underförstådda kalla obarmhärtiga vintern övergår till en bild av fruktsamhet genom solen, livgivaren. Den blir del av oskuldsfullheten, de ursprungliga möjligheterna i livet. Lugnet understryks därefter av ”Här går ingenting vilse”. Det finns en trygghet i årstidernas växlingar.
Att livet inte är en enkel resa visas på ”Månen i blodet” i rad tre. Det finns alltid ett mått av melankoli och galenskap som inte går att bortse ifrån. Fortsättningen ”och ögat i skyn” antyder att detta alltid är och kommer vara en del hos drömmarna, konstnärerna. Samtidigt ger det religiösa undertoner om högre makter, vilket ger en känsla av förtröstan och en mer ödesmättad ton, att det bara är att acceptera livets svårigheter. Precis som i rad två förstärker rad fyra ”Här är ingenting vilse” detta.
”Natten blir stjärnan på hjärtats strå” är en vacker bild av kärleken, dels av kärleksmöten som inträffar nattetid, dels frånvaron av varandra om natten, att den blir vad som ger glöd och lyser upp kärleken. Skörheten i att älska någon är också tydlig genom ”strå”.
I de nästföljande raderna ”Morgon och afton är samma port / Intet skall göras men allt är gjort” visas på livets förgänglighet. Allt kommer och försvinner ur detsamma och det går inte att göra något åt det. Den avslutande raden ”Blott all världen är vilse” kan läsas som att livet och döden kan vi inte påverka, men ”världen” som är konstruerad av människan, det är där vi kan gå vilse. Det är upp till oss själva att skapa våra liv och göra vad vi vill med dem.
Solen vandrar i jungfruns liv
Här går ingenting vilse
Månen i blodet och ögat i skyn
Här är ingenting vilse
Natten blir stjärnan på hjärtats strå
Morgon och afton är samma port
Intet skall göras men allt är gjort
Blott all världen är vilse
Det finns en ganska vitt bredd bild om att Lindegren är lika med mörk, domedagsmässig lyrik. Det är intressant eftersom det visar hur viktig mannen utan väg är i hans författarskap. Det är obestridligen en samling som verkligen visar på människans ondska och förgörelsekraft. Om man däremot tittar på Sviter och Vinteroffer som kom därefter är stämningen i dessa inte i närheten av den förestående apokalyps som präglar mannen utan väg. I dessa finner man istället oftare finstämda dikter om kärlek, existentiella frågeställningar och rena pastoraler.
Om vi tittar på ”Vårdagjämning” från Vinteroffer behandlar den liv och död och vår syn på dessa ofrånkomliga skeenden. Att använda vårdagjämningen, tiden då natt och dag är lika långa, är effektivt. Det ger en omedelbar positiv grundton då man vet att dagen, livet, kommer att bli längre och skönare för var dag som går. Den underförstådda kalla obarmhärtiga vintern övergår till en bild av fruktsamhet genom solen, livgivaren. Den blir del av oskuldsfullheten, de ursprungliga möjligheterna i livet. Lugnet understryks därefter av ”Här går ingenting vilse”. Det finns en trygghet i årstidernas växlingar.
Att livet inte är en enkel resa visas på ”Månen i blodet” i rad tre. Det finns alltid ett mått av melankoli och galenskap som inte går att bortse ifrån. Fortsättningen ”och ögat i skyn” antyder att detta alltid är och kommer vara en del hos drömmarna, konstnärerna. Samtidigt ger det religiösa undertoner om högre makter, vilket ger en känsla av förtröstan och en mer ödesmättad ton, att det bara är att acceptera livets svårigheter. Precis som i rad två förstärker rad fyra ”Här är ingenting vilse” detta.
”Natten blir stjärnan på hjärtats strå” är en vacker bild av kärleken, dels av kärleksmöten som inträffar nattetid, dels frånvaron av varandra om natten, att den blir vad som ger glöd och lyser upp kärleken. Skörheten i att älska någon är också tydlig genom ”strå”.
I de nästföljande raderna ”Morgon och afton är samma port / Intet skall göras men allt är gjort” visas på livets förgänglighet. Allt kommer och försvinner ur detsamma och det går inte att göra något åt det. Den avslutande raden ”Blott all världen är vilse” kan läsas som att livet och döden kan vi inte påverka, men ”världen” som är konstruerad av människan, det är där vi kan gå vilse. Det är upp till oss själva att skapa våra liv och göra vad vi vill med dem.
Snöflöjt och musikalitet
SNÖFLÖJT
Tiden snöar från trädet
dalen svävar i djupet
spåret lockar vid källan
såret bär kransar av snö
rösterna sover i dalen
sekunderna vilar så fjärran
så fjärran långt från varandra
som dansande bort med en annan
hartassar doppas vid källan
minuterna andas så fjärran
år som är flingornas segel
så fladdrande utan skepp
mitt varglopp glider på kransar
källan dricker sin snö
trädet är utan himmel
såret är utan sår
jag själv är mitt eget byte
jag flydde med alla spåren
snart är väl trädet fjärran
snart går väl tid i tö.
Snöflöjt är en dikt som till skillnad från mycket av Lindegrens lyrik har ett mer optimistiskt anslag. Musikaliteten i dikten är en drivande kraft i detta, vilket antyds redan i titeln Snöflöjt. Stroferna består av fyra rader där varje rad har tre betonade stavelser. Formen ger så en folkviseton. Om man ser till balladdiktningen är parallellerna inte självklara. Dikten saknar omkväden, men låter ändå upprepningar ta stor plats. Tiden som uttalat fenomen såväl som tidsmarkörer som snö som övergår i tö, vilket dessutom sätts i samband med just tiden ”snart går väl tid i tö” finns på många ställen i dikten. Snön, och kylan den innebär, visar också på en positiv ton just i och med att den smälter. När ”källan dricker sin snö” i fjärde strofen är detta en bild av hur skeenden fortskrider, att vinter blir vår, att det kommer något gott ur det onda.
Trädet återkommer också gång på gång och visar på livskraft. Att ”Tiden snöar från trädet” i inledningsraden pekar på att det är livets träd, grunden till allt som är vi och vår omgivning, det talas om i dikten. Det är från trädet, livet, tiden kommer.
I balladerna berättas i regel en historia, ofta med hjälte- och/eller romantiska motiv. Dramatiken de rymmer är frånvarande i Snöflöjt som snarare beskriver naturens tillstånd och livets gång. Samtidigt läggs den fram som en berättelse med tydliga, om än svårförståeliga, bilder av förgänglighet och förändring. I sista strofens ”jag själv är mitt eget byte / jag flydde med alla spåren” får vi en förklaring till dikten. I jakten på att hela tiden nå längre och högre, ”trädet är utan himmel” det finns inga begränsningar, är det bara sig själv man fångar, man själv som blir bytet. Det går inte att undkomma slutet och när det sker är det som om man aldrig har funnits.
Tiden snöar från trädet
dalen svävar i djupet
spåret lockar vid källan
såret bär kransar av snö
rösterna sover i dalen
sekunderna vilar så fjärran
så fjärran långt från varandra
som dansande bort med en annan
hartassar doppas vid källan
minuterna andas så fjärran
år som är flingornas segel
så fladdrande utan skepp
mitt varglopp glider på kransar
källan dricker sin snö
trädet är utan himmel
såret är utan sår
jag själv är mitt eget byte
jag flydde med alla spåren
snart är väl trädet fjärran
snart går väl tid i tö.
Snöflöjt är en dikt som till skillnad från mycket av Lindegrens lyrik har ett mer optimistiskt anslag. Musikaliteten i dikten är en drivande kraft i detta, vilket antyds redan i titeln Snöflöjt. Stroferna består av fyra rader där varje rad har tre betonade stavelser. Formen ger så en folkviseton. Om man ser till balladdiktningen är parallellerna inte självklara. Dikten saknar omkväden, men låter ändå upprepningar ta stor plats. Tiden som uttalat fenomen såväl som tidsmarkörer som snö som övergår i tö, vilket dessutom sätts i samband med just tiden ”snart går väl tid i tö” finns på många ställen i dikten. Snön, och kylan den innebär, visar också på en positiv ton just i och med att den smälter. När ”källan dricker sin snö” i fjärde strofen är detta en bild av hur skeenden fortskrider, att vinter blir vår, att det kommer något gott ur det onda.
Trädet återkommer också gång på gång och visar på livskraft. Att ”Tiden snöar från trädet” i inledningsraden pekar på att det är livets träd, grunden till allt som är vi och vår omgivning, det talas om i dikten. Det är från trädet, livet, tiden kommer.
I balladerna berättas i regel en historia, ofta med hjälte- och/eller romantiska motiv. Dramatiken de rymmer är frånvarande i Snöflöjt som snarare beskriver naturens tillstånd och livets gång. Samtidigt läggs den fram som en berättelse med tydliga, om än svårförståeliga, bilder av förgänglighet och förändring. I sista strofens ”jag själv är mitt eget byte / jag flydde med alla spåren” får vi en förklaring till dikten. I jakten på att hela tiden nå längre och högre, ”trädet är utan himmel” det finns inga begränsningar, är det bara sig själv man fångar, man själv som blir bytet. Det går inte att undkomma slutet och när det sker är det som om man aldrig har funnits.
