Lindegren på SOL
Jag höll ett kort anförande, med anledning av Lindegrens 100-årsdag, i anslutning till IASS-konferensen på sol-centrum för ett tag sen. Efter mig läste Roland Lysell ett urval dikter av honom. Det här är vad jag sa på ett ungefär:
”Att skjuta en fiende och tända en cigarett” (XXVIII, mannen utan väg)
Det var i den raden jag fastnade för Erik Lindegren. Förmågan att i så få ord sammanfatta så mycket. Det är en vid första anblicken väldigt enkel bild, på så vis att den är lätt att föreställa sig. Den är konkret. Samtidigt rymmer den så många sanningar, för vad är det som sägs egentligen? Om man skjuter sin fiende och sen tänder en cigarett, vad betyder cigaretten? Nonchalans, att dödande inte är mer dramatiskt än så och inte betyder något. Nerver, att cigaretten är nödvändig för att lugna sig. Cigaretter har så många konnotationer. Efterliknandet av kyssen – passion. Det djärva, coola blossandet – se på alla ungdomar utanför högstadie- och gymnasieskolorna.
Samtidigt pekar Lindegren på hur allt hör samman. Speglingen av handlingar, tändningen av krutet i skottet och tändningen av cigaretten, hur det ena dödar, det andra skänker njutning.
Det är oerhört skickligt. Dessvärre har Lindegren med åren blivit tämligen osynlig i Litteratursverige. Den ofta enda dikt av honom folk kommer i kontakt med är kärleksdikten ”Arioso” från Sviter.
Någonstans inom oss är vi alltid tillsamman,
någonstans inom oss kan vår kärlek aldrig fly
Någonstans
o någonstans
har alla tågen gått och alla klockor stannat
Dessa få utdragna rader som ofta återfinns i begravningsannonser har på sätt och vis blivit en del av det allmänna folkvetandet, dock utan att upphovsmannen på något sätt är allmänt känd.
När jag läste grundnivån i litteraturvetenskap nämndes han endast i förbifarten och på de högre nivåerna var han så också helt utsuddad ur minnet hos mina kursare. Samma sak gäller många av mina vänner som läser och intresserar sig för lyrik. Lindegren är borta. Jag frågar mig då naturligtvis hur detta kan komma sig? En man som till mycket är förgrundsfigur för dikt så som vi känner den idag, en man som har varit och är en förebild för många diktare idag, en man som hade oerhört stort inflytande i kulturlivet på sin tid. Vad hände? Hur kunde han försvinna så totalt? Det finns så klart inga enkla svar på detta, men jag tror att en hel del kan ligga i själva ”mannen” Erik Lindegren.
Jag tänkte först på det när jag läste Lyrikvännens temanummer om honom i år, att en i mitt tycke oproportionerligt stor del var rent biografisk. När jag väl fått ögonen på det började jag titta lite i mina andra papper för andra artiklar och essäer om honom. Och gång på gång är det samma sak som kommer fram, förkärleken till mannen, ikonen Erik Lindegren. Hur många gånger får man inte läsa om hans vallonska påbrå, hans norrländska drag, hur stilig han var, svårmodigheten, alkoholen etc. Faktorer som faktiskt inte har det minsta med själva texterna att göra när de når läsaren. Det är som att hans bakgrund och person är den ultimata ingången till texter som ska behandla hans lyrik. Hans författarskap ses genom ett romantiskt biografiskt skimmer. Och det är här faran kommer in. Just genom att han upphöjs på detta vis som person kommer dikterna på andra plats. Först är alltid mannen Erik Lindegren.
Och när ”mannen” alltid kommer först är det lätt att glömma dikten, särskilt när tid passerar och andra strömningar tar över i perioder. För om det är mannen som är i centrum, varför skulle han vara intressant så långt senare, varför skulle man läsa honom nu? En mytbildning utan text väger oerhört lätt med tiden. Och det är en förlust.
Därför är jag glad att det i år är 100-årsjubileum av honom, så att det finns en chans att föra fram hans dikt igen, och låta den hamna i fokus och honom ”mannen” dra sig tillbaka.
En lätt besvikelse
På en fest i Hjärup en sommar för ett par år sen diskuterade jag Erik Lindegren med Jonas Elleström. Han höll med mig om att det var en skam att denne för den svenska modernismen (och utländska i Sverige) ofta var så perifer i dagens litterära diskussioner. Vi talade om utgivningsrättigheter och jag menade på att han borde undersöka möjligheterna för nyutgivning på Ellerströms 2010 med tanke på 100-årsjubileumet. Nu var det naturligtvis inte så enkelt, men senaste numret av Lyrikvännen är, som tidigare påpekats, tillägnat Lindegren. Jag måste dessvärre säga att jag är besviken. Inte på urvalet av dikter, de är väl funna i min mening. Problemet är istället till viss del essäerna. De är välskrivna och intressanta, men saknar nerv. Ingen skriver om vad det är som är så tilltalande i lyriken, varför den fortfarande är brännande. Jag hade velat ha lite analys, lite mer om just diktningen och inte tillbakablickar om hans person så som Lasse Söderberg väljer att göra. För det är som Ellerström själv skriver i ledaren att "Lindegren [...] är bäst betjänt av att befinna sig vid sidan av uttydningar och debatter, av att legenderna om hans person har glömts bort och diktarfurstepiedestalen vittrat ner. Nu återstår bara dikterna och den enskilde läsaren; de räcker."
Lyrikvännen
Det har inte skett så mycket här de senaste två veckorna och det ser dessvärre inte ut att bättra sig den närmaste heller. Så jag rekommenderar att man så länge köper senaste numret av Lyrikvännen som är tillägnat Erik Lindegren!
Vårdagjämning
Vårdagjämning
Solen vandrar i jungfruns liv
Här går ingenting vilse
Månen i blodet och ögat i skyn
Här är ingenting vilse
Natten blir stjärnan på hjärtats strå
Morgon och afton är samma port
Intet skall göras men allt är gjort
Blott all världen är vilse
Det finns en ganska vitt bredd bild om att Lindegren är lika med mörk, domedagsmässig lyrik. Det är intressant eftersom det visar hur viktig mannen utan väg är i hans författarskap. Det är obestridligen en samling som verkligen visar på människans ondska och förgörelsekraft. Om man däremot tittar på Sviter och Vinteroffer som kom därefter är stämningen i dessa inte i närheten av den förestående apokalyps som präglar mannen utan väg. I dessa finner man istället oftare finstämda dikter om kärlek, existentiella frågeställningar och rena pastoraler.
Om vi tittar på ”Vårdagjämning” från Vinteroffer behandlar den liv och död och vår syn på dessa ofrånkomliga skeenden. Att använda vårdagjämningen, tiden då natt och dag är lika långa, är effektivt. Det ger en omedelbar positiv grundton då man vet att dagen, livet, kommer att bli längre och skönare för var dag som går. Den underförstådda kalla obarmhärtiga vintern övergår till en bild av fruktsamhet genom solen, livgivaren. Den blir del av oskuldsfullheten, de ursprungliga möjligheterna i livet. Lugnet understryks därefter av ”Här går ingenting vilse”. Det finns en trygghet i årstidernas växlingar.
Att livet inte är en enkel resa visas på ”Månen i blodet” i rad tre. Det finns alltid ett mått av melankoli och galenskap som inte går att bortse ifrån. Fortsättningen ”och ögat i skyn” antyder att detta alltid är och kommer vara en del hos drömmarna, konstnärerna. Samtidigt ger det religiösa undertoner om högre makter, vilket ger en känsla av förtröstan och en mer ödesmättad ton, att det bara är att acceptera livets svårigheter. Precis som i rad två förstärker rad fyra ”Här är ingenting vilse” detta.
”Natten blir stjärnan på hjärtats strå” är en vacker bild av kärleken, dels av kärleksmöten som inträffar nattetid, dels frånvaron av varandra om natten, att den blir vad som ger glöd och lyser upp kärleken. Skörheten i att älska någon är också tydlig genom ”strå”.
I de nästföljande raderna ”Morgon och afton är samma port / Intet skall göras men allt är gjort” visas på livets förgänglighet. Allt kommer och försvinner ur detsamma och det går inte att göra något åt det. Den avslutande raden ”Blott all världen är vilse” kan läsas som att livet och döden kan vi inte påverka, men ”världen” som är konstruerad av människan, det är där vi kan gå vilse. Det är upp till oss själva att skapa våra liv och göra vad vi vill med dem.
Solen vandrar i jungfruns liv
Här går ingenting vilse
Månen i blodet och ögat i skyn
Här är ingenting vilse
Natten blir stjärnan på hjärtats strå
Morgon och afton är samma port
Intet skall göras men allt är gjort
Blott all världen är vilse
Det finns en ganska vitt bredd bild om att Lindegren är lika med mörk, domedagsmässig lyrik. Det är intressant eftersom det visar hur viktig mannen utan väg är i hans författarskap. Det är obestridligen en samling som verkligen visar på människans ondska och förgörelsekraft. Om man däremot tittar på Sviter och Vinteroffer som kom därefter är stämningen i dessa inte i närheten av den förestående apokalyps som präglar mannen utan väg. I dessa finner man istället oftare finstämda dikter om kärlek, existentiella frågeställningar och rena pastoraler.
Om vi tittar på ”Vårdagjämning” från Vinteroffer behandlar den liv och död och vår syn på dessa ofrånkomliga skeenden. Att använda vårdagjämningen, tiden då natt och dag är lika långa, är effektivt. Det ger en omedelbar positiv grundton då man vet att dagen, livet, kommer att bli längre och skönare för var dag som går. Den underförstådda kalla obarmhärtiga vintern övergår till en bild av fruktsamhet genom solen, livgivaren. Den blir del av oskuldsfullheten, de ursprungliga möjligheterna i livet. Lugnet understryks därefter av ”Här går ingenting vilse”. Det finns en trygghet i årstidernas växlingar.
Att livet inte är en enkel resa visas på ”Månen i blodet” i rad tre. Det finns alltid ett mått av melankoli och galenskap som inte går att bortse ifrån. Fortsättningen ”och ögat i skyn” antyder att detta alltid är och kommer vara en del hos drömmarna, konstnärerna. Samtidigt ger det religiösa undertoner om högre makter, vilket ger en känsla av förtröstan och en mer ödesmättad ton, att det bara är att acceptera livets svårigheter. Precis som i rad två förstärker rad fyra ”Här är ingenting vilse” detta.
”Natten blir stjärnan på hjärtats strå” är en vacker bild av kärleken, dels av kärleksmöten som inträffar nattetid, dels frånvaron av varandra om natten, att den blir vad som ger glöd och lyser upp kärleken. Skörheten i att älska någon är också tydlig genom ”strå”.
I de nästföljande raderna ”Morgon och afton är samma port / Intet skall göras men allt är gjort” visas på livets förgänglighet. Allt kommer och försvinner ur detsamma och det går inte att göra något åt det. Den avslutande raden ”Blott all världen är vilse” kan läsas som att livet och döden kan vi inte påverka, men ”världen” som är konstruerad av människan, det är där vi kan gå vilse. Det är upp till oss själva att skapa våra liv och göra vad vi vill med dem.
Det onda som mer förståeligt i XXVIII
XXVIII
att skjuta en fiende och rulla en cigarett
att flamma till och släckas som en fyr i storm
att sitta som en fluga i intressenternas nät
att tro sig född med otur fast man bara är född
att vara en funktion av allt som inte fungerar
att vara något annat eller att inte vara alls
att som den gråa stenen passas in i hatets mur
och ändå känna stenars samförstånd som ljungens glädje
att känna allt försummat i det rykande regnet
att njuta av spänningen vid det pyrande bålet
att tvivla på att detta måste vara sista gången
att bejaka allt bara det inte upprepas
att slå sig igenom och nå fram till en utsikt
där blixtar jagar för att hämnas mänskligheten
Det är sällan en poetisk bild verkligen fastnar när jag läser lyrik. Lindegren har dock flera sådana. Den inledande tvåradingen till XXVIII är ett exempel på detta, ” att skjuta en fiende och rulla en cigarett / att flamma till och släckas som en fyr i storm”. Den visar på en till synes oerhörd kyla genom avrättningen och cigaretten som ska avnjutas därefter. Samtidigt kommenteras detta förlopp med en bild av hur flyktigt livet är.
Det är samma fingrar som styr avtryckaren som senare rullar cigaretten. De sätts i samband med fyrens för sjöfolk livsviktiga uppgift att styra dem rätt i storm. Genom detta djupnar bilden av skytten. Det kanske är av nödvändighet, för allas bästa som vapnet avfyras. Kombinationen av dessa två bilder frammanar därmed frågor om vem som egentligen är fienden, hur stor den fria viljan egentligen är, vad är ondska, vad är livet värt med mera.
Den fjärde tvåradingen, ” att som den gråa stenen passas in i hatets mur / och ändå känna stenars samförstånd som ljungens glädje”, fungerar på liknande sätt. Den gråa stenen, den som inte tar ställning, utan hellre följer massan hamnar per automatik ”i hatets mur”. Det är dock inte så enkelt som att det därmed är en självklarhet att det är där den vill hamna eller att det är där den trivs bäst, vilket uttrycks genom ”ändå”. Trots att den genom sin passivitet ”passas in i hatets mur” kan den leva ett bra liv. Det finns en trygghet, en enkelhet i att göra som alla andra. Även om det inte finns något heroiskt över det, utan snarare tvärtom, och att en sådan person därigenom degraderas till att inte vara mer än ett dött ting finns det fortfarande värden för den personen. Den upplever tryggheten, det garanterade överlevandet, som det viktigaste, ”som ljungens glädje”. Att vara passiv medlöpare problematiseras på så vis och görs mer förståeligt och acceptabelt.
att skjuta en fiende och rulla en cigarett
att flamma till och släckas som en fyr i storm
att sitta som en fluga i intressenternas nät
att tro sig född med otur fast man bara är född
att vara en funktion av allt som inte fungerar
att vara något annat eller att inte vara alls
att som den gråa stenen passas in i hatets mur
och ändå känna stenars samförstånd som ljungens glädje
att känna allt försummat i det rykande regnet
att njuta av spänningen vid det pyrande bålet
att tvivla på att detta måste vara sista gången
att bejaka allt bara det inte upprepas
att slå sig igenom och nå fram till en utsikt
där blixtar jagar för att hämnas mänskligheten
Det är sällan en poetisk bild verkligen fastnar när jag läser lyrik. Lindegren har dock flera sådana. Den inledande tvåradingen till XXVIII är ett exempel på detta, ” att skjuta en fiende och rulla en cigarett / att flamma till och släckas som en fyr i storm”. Den visar på en till synes oerhörd kyla genom avrättningen och cigaretten som ska avnjutas därefter. Samtidigt kommenteras detta förlopp med en bild av hur flyktigt livet är.
Det är samma fingrar som styr avtryckaren som senare rullar cigaretten. De sätts i samband med fyrens för sjöfolk livsviktiga uppgift att styra dem rätt i storm. Genom detta djupnar bilden av skytten. Det kanske är av nödvändighet, för allas bästa som vapnet avfyras. Kombinationen av dessa två bilder frammanar därmed frågor om vem som egentligen är fienden, hur stor den fria viljan egentligen är, vad är ondska, vad är livet värt med mera.
Den fjärde tvåradingen, ” att som den gråa stenen passas in i hatets mur / och ändå känna stenars samförstånd som ljungens glädje”, fungerar på liknande sätt. Den gråa stenen, den som inte tar ställning, utan hellre följer massan hamnar per automatik ”i hatets mur”. Det är dock inte så enkelt som att det därmed är en självklarhet att det är där den vill hamna eller att det är där den trivs bäst, vilket uttrycks genom ”ändå”. Trots att den genom sin passivitet ”passas in i hatets mur” kan den leva ett bra liv. Det finns en trygghet, en enkelhet i att göra som alla andra. Även om det inte finns något heroiskt över det, utan snarare tvärtom, och att en sådan person därigenom degraderas till att inte vara mer än ett dött ting finns det fortfarande värden för den personen. Den upplever tryggheten, det garanterade överlevandet, som det viktigaste, ”som ljungens glädje”. Att vara passiv medlöpare problematiseras på så vis och görs mer förståeligt och acceptabelt.
Den förlorade medmänskligheten i XVII
XVII
jag såg honom darra i medvetandets hårda ljus
medan alger dröp snäckor och grönt efter hans lemmar
jag såg honom hålla andan i fyra svarta dygn
i väntan på att dagen skulle skänka en fråga
jag såg kvällen gå förbi med undran i sin blick
denna undran som är värre än ett igenkännande
jag såg honom plågas av allt som han älskat
och hur hans hjärta sjönk för att fylla ut tomheten
jag såg honom digna under jordens oberörda hat
reducerad till en metronoms grymma hemlighet
jag såg honom gripa efter det förflutnas kjol
och hans slagruta leende böja sig mot intet
jag såg hans mun vidgad som ett korsfäst x
en enkel ekvation för tortyr av tredje graden
XVII kan ses som en kommentar till den förgörande krigsföring som präglade första och sedan även andra världskriget och hur den urholkat människan. Det ”honom” som jaget ser är civilisationen och medmänskligheten. I den första tvåradingen darrar han ”i medvetandets hårda ljus / medan alger dröp snäckor och grönt efter hans lemmar”, vilket visar på hur insikten plötsligt slagit honom om hur de värden som gör oss till människor har gått förlorade utan att vi märkt hur det har gått till. Medan vi har varit upptagna med oss själva och inte sett längre än vår egen vinning har vi dragits ner i dyn och blivit en del av den.
De fyra svarta dygnen syftar på de fyra år första världskriget varade. Fegheten hos människan visas just genom att han håller andan, låtsas inte vara en del av skeendet, i väntan på att problemen ska tas tag i och lösas av sig självt, ”att dagen skulle skänka en fråga”. Dagen kommer dock aldrig eftersom han aldrig ställer frågan utan blundar för vad som sker runt om honom. Istället blir resultatet att ”kvällen gå förbi med undran i sin blick” och natten, andra världskriget släpps fram.
Genom detta krig som visar sig vara än mer destruktivt än det föregående ger medmänskligheten i den fjärde och femte tvåradingen upp inför ”jordens”, människornas, ”oberörda hat”. I rad 11 börjar han dock ”gripa efter det förflutnas kjol”, tryggheten, längtan efter det som var. Samtidigt böjer sig ”hans slagruta […] mot intet”. I ingenting söker han finna något att starta om med, en möjlighet att ta sig ur apatin.
I den sista tvåradingen finner vi en väldigt intrikat liknelse på så vis att både Jesu födelse och död sammankopplas i endast två ord. Ett korsfäst x blir ju en stjärna, symbolen för hans födelse, och genom att denna stjärna också är en del av korsfästelsen får vi även bilden av hur hans liv ändades. Denna kombination ger en bild av omvälvning och förändring, hur medmänskligheten har förlorats till den grad att det endast är i ”tortyr av tredje graden”, den allra nedersta botten, som hoppet om en pånyttfödelse finns.
jag såg honom darra i medvetandets hårda ljus
medan alger dröp snäckor och grönt efter hans lemmar
jag såg honom hålla andan i fyra svarta dygn
i väntan på att dagen skulle skänka en fråga
jag såg kvällen gå förbi med undran i sin blick
denna undran som är värre än ett igenkännande
jag såg honom plågas av allt som han älskat
och hur hans hjärta sjönk för att fylla ut tomheten
jag såg honom digna under jordens oberörda hat
reducerad till en metronoms grymma hemlighet
jag såg honom gripa efter det förflutnas kjol
och hans slagruta leende böja sig mot intet
jag såg hans mun vidgad som ett korsfäst x
en enkel ekvation för tortyr av tredje graden
XVII kan ses som en kommentar till den förgörande krigsföring som präglade första och sedan även andra världskriget och hur den urholkat människan. Det ”honom” som jaget ser är civilisationen och medmänskligheten. I den första tvåradingen darrar han ”i medvetandets hårda ljus / medan alger dröp snäckor och grönt efter hans lemmar”, vilket visar på hur insikten plötsligt slagit honom om hur de värden som gör oss till människor har gått förlorade utan att vi märkt hur det har gått till. Medan vi har varit upptagna med oss själva och inte sett längre än vår egen vinning har vi dragits ner i dyn och blivit en del av den.
De fyra svarta dygnen syftar på de fyra år första världskriget varade. Fegheten hos människan visas just genom att han håller andan, låtsas inte vara en del av skeendet, i väntan på att problemen ska tas tag i och lösas av sig självt, ”att dagen skulle skänka en fråga”. Dagen kommer dock aldrig eftersom han aldrig ställer frågan utan blundar för vad som sker runt om honom. Istället blir resultatet att ”kvällen gå förbi med undran i sin blick” och natten, andra världskriget släpps fram.
Genom detta krig som visar sig vara än mer destruktivt än det föregående ger medmänskligheten i den fjärde och femte tvåradingen upp inför ”jordens”, människornas, ”oberörda hat”. I rad 11 börjar han dock ”gripa efter det förflutnas kjol”, tryggheten, längtan efter det som var. Samtidigt böjer sig ”hans slagruta […] mot intet”. I ingenting söker han finna något att starta om med, en möjlighet att ta sig ur apatin.
I den sista tvåradingen finner vi en väldigt intrikat liknelse på så vis att både Jesu födelse och död sammankopplas i endast två ord. Ett korsfäst x blir ju en stjärna, symbolen för hans födelse, och genom att denna stjärna också är en del av korsfästelsen får vi även bilden av hur hans liv ändades. Denna kombination ger en bild av omvälvning och förändring, hur medmänskligheten har förlorats till den grad att det endast är i ”tortyr av tredje graden”, den allra nedersta botten, som hoppet om en pånyttfödelse finns.
Syn på religion i Dagens dikt?
DAGENS DIKT?
ELLER
DEN TRASIGA GRAMMOFONPLATTAN
att måla över alla gamla mästare
att må måst måsta odla sin personlighet
att se gud gud ud i det modhrm…mod!..universum
mer hem hm hemlös än den minsta atom
att hugga i sten tugga i sten och hugstenas
att inte ha-ta-ta-ha-ta-ta andra som du ha-tar dig själv
att kastas att há-hastas att kastas och hit-dit
att inte tro…ptro-tro och slita sönder sig själv
att tro och slita sönder andra
” ” ” ” ” ”
” ” ” ” ” ”
” ” ” ” ” ”
”Dagens dikt?” är uppdelad i fem strofer varav de fyra första är tvåradingar medan den sista består av fyra rader. I den andra strofen tas gudsfrågan upp till diskussion. Redan genom att låta ordet Gud börja med liten bokstav antyds dennes obetydlighet. Lindegren är medveten om det fortfarande kontroversiella i att ifrågasätta religionen och visar detta genom att harkla fram moderna som ”att se gud gud ud i det modhrm…mod!..universum”. Det krävs som också påpekas i raden mod att våga beröra detta ämne. Nietzsches förklaring att Gud är död är synbar när strofen fortsätter ”mer hem hm hemlös än den minsta atom”. Till och med en atom, den då minsta kända beståndsdelen, har en fastare plats i världen än Gud som förr ansetts vara grunden till allt. Raden får ett särskilt fokus då den är den enda rad i dikten som bryter mönstret med den inledande anaforen ”att”. Detta tyder på att det är här diktens budskap verkligen finns.
Vid tiden för denna dikts tillkomst har det blivit svårare att säga vad som är rätt och fel; kyrkans ord är inte längre omedelbar sanning. Som sägs i rad sju ”att kastas att há-hastas att kastas och hit-dit” slungas man fram och tillbaka mellan sina val. Detta leder till stress ”há-hastas” och i rad åtta uppmanas man till och med att stanna upp och lugna sig med en ljudhärmning av kommandot som ska få en häst att stanna. Att detta är sammanbundet med religionen antyds genom att detta läte är hopskrivet med ordet tro: ”att inte tro…ptro-tro”. Om man är troende finns det alltså risk att som raden fortsätter ”slita sönder sig själv” med de motsägande signaler kyrkan och samhället ger.
Sista strofen består av en rad som upprepas tre gånger. Denna rad är lite kortare än de tidigare, vilket innebär att man naturligt gör en kort paus mellan ”att tro” och ”och slita sönder andra”. Som en följd av min läsning innebär detta att troende inte bara förstör för sig själva, utan även för andra; att genom att tro sliter man sönder andra.
ELLER
DEN TRASIGA GRAMMOFONPLATTAN
att måla över alla gamla mästare
att må måst måsta odla sin personlighet
att se gud gud ud i det modhrm…mod!..universum
mer hem hm hemlös än den minsta atom
att hugga i sten tugga i sten och hugstenas
att inte ha-ta-ta-ha-ta-ta andra som du ha-tar dig själv
att kastas att há-hastas att kastas och hit-dit
att inte tro…ptro-tro och slita sönder sig själv
att tro och slita sönder andra
” ” ” ” ” ”
” ” ” ” ” ”
” ” ” ” ” ”
”Dagens dikt?” är uppdelad i fem strofer varav de fyra första är tvåradingar medan den sista består av fyra rader. I den andra strofen tas gudsfrågan upp till diskussion. Redan genom att låta ordet Gud börja med liten bokstav antyds dennes obetydlighet. Lindegren är medveten om det fortfarande kontroversiella i att ifrågasätta religionen och visar detta genom att harkla fram moderna som ”att se gud gud ud i det modhrm…mod!..universum”. Det krävs som också påpekas i raden mod att våga beröra detta ämne. Nietzsches förklaring att Gud är död är synbar när strofen fortsätter ”mer hem hm hemlös än den minsta atom”. Till och med en atom, den då minsta kända beståndsdelen, har en fastare plats i världen än Gud som förr ansetts vara grunden till allt. Raden får ett särskilt fokus då den är den enda rad i dikten som bryter mönstret med den inledande anaforen ”att”. Detta tyder på att det är här diktens budskap verkligen finns.
Vid tiden för denna dikts tillkomst har det blivit svårare att säga vad som är rätt och fel; kyrkans ord är inte längre omedelbar sanning. Som sägs i rad sju ”att kastas att há-hastas att kastas och hit-dit” slungas man fram och tillbaka mellan sina val. Detta leder till stress ”há-hastas” och i rad åtta uppmanas man till och med att stanna upp och lugna sig med en ljudhärmning av kommandot som ska få en häst att stanna. Att detta är sammanbundet med religionen antyds genom att detta läte är hopskrivet med ordet tro: ”att inte tro…ptro-tro”. Om man är troende finns det alltså risk att som raden fortsätter ”slita sönder sig själv” med de motsägande signaler kyrkan och samhället ger.
Sista strofen består av en rad som upprepas tre gånger. Denna rad är lite kortare än de tidigare, vilket innebär att man naturligt gör en kort paus mellan ”att tro” och ”och slita sönder andra”. Som en följd av min läsning innebär detta att troende inte bara förstör för sig själva, utan även för andra; att genom att tro sliter man sönder andra.
Snöflöjt och musikalitet
SNÖFLÖJT
Tiden snöar från trädet
dalen svävar i djupet
spåret lockar vid källan
såret bär kransar av snö
rösterna sover i dalen
sekunderna vilar så fjärran
så fjärran långt från varandra
som dansande bort med en annan
hartassar doppas vid källan
minuterna andas så fjärran
år som är flingornas segel
så fladdrande utan skepp
mitt varglopp glider på kransar
källan dricker sin snö
trädet är utan himmel
såret är utan sår
jag själv är mitt eget byte
jag flydde med alla spåren
snart är väl trädet fjärran
snart går väl tid i tö.
Snöflöjt är en dikt som till skillnad från mycket av Lindegrens lyrik har ett mer optimistiskt anslag. Musikaliteten i dikten är en drivande kraft i detta, vilket antyds redan i titeln Snöflöjt. Stroferna består av fyra rader där varje rad har tre betonade stavelser. Formen ger så en folkviseton. Om man ser till balladdiktningen är parallellerna inte självklara. Dikten saknar omkväden, men låter ändå upprepningar ta stor plats. Tiden som uttalat fenomen såväl som tidsmarkörer som snö som övergår i tö, vilket dessutom sätts i samband med just tiden ”snart går väl tid i tö” finns på många ställen i dikten. Snön, och kylan den innebär, visar också på en positiv ton just i och med att den smälter. När ”källan dricker sin snö” i fjärde strofen är detta en bild av hur skeenden fortskrider, att vinter blir vår, att det kommer något gott ur det onda.
Trädet återkommer också gång på gång och visar på livskraft. Att ”Tiden snöar från trädet” i inledningsraden pekar på att det är livets träd, grunden till allt som är vi och vår omgivning, det talas om i dikten. Det är från trädet, livet, tiden kommer.
I balladerna berättas i regel en historia, ofta med hjälte- och/eller romantiska motiv. Dramatiken de rymmer är frånvarande i Snöflöjt som snarare beskriver naturens tillstånd och livets gång. Samtidigt läggs den fram som en berättelse med tydliga, om än svårförståeliga, bilder av förgänglighet och förändring. I sista strofens ”jag själv är mitt eget byte / jag flydde med alla spåren” får vi en förklaring till dikten. I jakten på att hela tiden nå längre och högre, ”trädet är utan himmel” det finns inga begränsningar, är det bara sig själv man fångar, man själv som blir bytet. Det går inte att undkomma slutet och när det sker är det som om man aldrig har funnits.
Tiden snöar från trädet
dalen svävar i djupet
spåret lockar vid källan
såret bär kransar av snö
rösterna sover i dalen
sekunderna vilar så fjärran
så fjärran långt från varandra
som dansande bort med en annan
hartassar doppas vid källan
minuterna andas så fjärran
år som är flingornas segel
så fladdrande utan skepp
mitt varglopp glider på kransar
källan dricker sin snö
trädet är utan himmel
såret är utan sår
jag själv är mitt eget byte
jag flydde med alla spåren
snart är väl trädet fjärran
snart går väl tid i tö.
Snöflöjt är en dikt som till skillnad från mycket av Lindegrens lyrik har ett mer optimistiskt anslag. Musikaliteten i dikten är en drivande kraft i detta, vilket antyds redan i titeln Snöflöjt. Stroferna består av fyra rader där varje rad har tre betonade stavelser. Formen ger så en folkviseton. Om man ser till balladdiktningen är parallellerna inte självklara. Dikten saknar omkväden, men låter ändå upprepningar ta stor plats. Tiden som uttalat fenomen såväl som tidsmarkörer som snö som övergår i tö, vilket dessutom sätts i samband med just tiden ”snart går väl tid i tö” finns på många ställen i dikten. Snön, och kylan den innebär, visar också på en positiv ton just i och med att den smälter. När ”källan dricker sin snö” i fjärde strofen är detta en bild av hur skeenden fortskrider, att vinter blir vår, att det kommer något gott ur det onda.
Trädet återkommer också gång på gång och visar på livskraft. Att ”Tiden snöar från trädet” i inledningsraden pekar på att det är livets träd, grunden till allt som är vi och vår omgivning, det talas om i dikten. Det är från trädet, livet, tiden kommer.
I balladerna berättas i regel en historia, ofta med hjälte- och/eller romantiska motiv. Dramatiken de rymmer är frånvarande i Snöflöjt som snarare beskriver naturens tillstånd och livets gång. Samtidigt läggs den fram som en berättelse med tydliga, om än svårförståeliga, bilder av förgänglighet och förändring. I sista strofens ”jag själv är mitt eget byte / jag flydde med alla spåren” får vi en förklaring till dikten. I jakten på att hela tiden nå längre och högre, ”trädet är utan himmel” det finns inga begränsningar, är det bara sig själv man fångar, man själv som blir bytet. Det går inte att undkomma slutet och när det sker är det som om man aldrig har funnits.
Fokus och mytologin
Jag såg ringarna växa och slå ut på världens panna
längst borta låg vintern med ruvande bankar
och långsam löpte vägen mellan höga murar
horisonternas kretsgång var verklighetens hägring
och från de brända skeppen steg ingen rök
dioskurernas droppande årblad växte ur sommarens mognad
och bladen slingrade mot sin fullbordan
jag hörde en fågels röda tunga
och plötsligt stegrade sig havets blåa eldighet
det snappade efter himlens närande blod
och mina ögon sveptes i en bränning av fåglar
O strida som regn!
och jag nådde
fyrtornets vita låga
och vatten blev eld
och elden vatten
och drunknande
brann jag
namnlös.
I samtliga sina diktsamlingar använder Lindegren sig gärna av mytiskt stoff i sin metaforik och så även i ovanstående "Fokus" från Sviter. Referenserna till Ikarosmyten är på typiskt Lindegrenskt manér insnärjda i en metaforik som här ger tydliga konkreta bilder av ett vinterlandskap samtidigt som den hänvisar till mer abstrakta resonemang. Rad tre och fyra ”och långsam löpte vägen mellan höga murar / horisonternas kretsgång var verklighetens hägring” kan läsas syfta på labyrinten som Ikaros och Daidalos flyr i myten.
Den andra strofen talar om ”dioskurernas droppande årblad”. I den grekiska mytologin benämns tvillingsönerna Castor och Pollux, vilka paradoxalt nog har olika fäder, som just dioskurer. Enligt sägnen förförde den till svan förklädde Zeus de två brödernas mor Leda med Pollux som resultat. Denna myt med helt andra ingredienser än den om Ikaros har ändå en gemensam nämnare i och med fjäderdräkten både Zeus och Ikaros ikläder sig. För Zeus går detta vågspel utmärkt medan Ikaros går under i den sista strofen ”och vatten blev eld / och elden vatten / och drunknande / brann jag / namnlös”. Denna jämförelse visar på hur, i likhet med den kristna tolkningen av Ikaros fall, människan inte ska tro sig vara förmer, tro sig vara gudalik.
längst borta låg vintern med ruvande bankar
och långsam löpte vägen mellan höga murar
horisonternas kretsgång var verklighetens hägring
och från de brända skeppen steg ingen rök
dioskurernas droppande årblad växte ur sommarens mognad
och bladen slingrade mot sin fullbordan
jag hörde en fågels röda tunga
och plötsligt stegrade sig havets blåa eldighet
det snappade efter himlens närande blod
och mina ögon sveptes i en bränning av fåglar
O strida som regn!
och jag nådde
fyrtornets vita låga
och vatten blev eld
och elden vatten
och drunknande
brann jag
namnlös.
I samtliga sina diktsamlingar använder Lindegren sig gärna av mytiskt stoff i sin metaforik och så även i ovanstående "Fokus" från Sviter. Referenserna till Ikarosmyten är på typiskt Lindegrenskt manér insnärjda i en metaforik som här ger tydliga konkreta bilder av ett vinterlandskap samtidigt som den hänvisar till mer abstrakta resonemang. Rad tre och fyra ”och långsam löpte vägen mellan höga murar / horisonternas kretsgång var verklighetens hägring” kan läsas syfta på labyrinten som Ikaros och Daidalos flyr i myten.
Den andra strofen talar om ”dioskurernas droppande årblad”. I den grekiska mytologin benämns tvillingsönerna Castor och Pollux, vilka paradoxalt nog har olika fäder, som just dioskurer. Enligt sägnen förförde den till svan förklädde Zeus de två brödernas mor Leda med Pollux som resultat. Denna myt med helt andra ingredienser än den om Ikaros har ändå en gemensam nämnare i och med fjäderdräkten både Zeus och Ikaros ikläder sig. För Zeus går detta vågspel utmärkt medan Ikaros går under i den sista strofen ”och vatten blev eld / och elden vatten / och drunknande / brann jag / namnlös”. Denna jämförelse visar på hur, i likhet med den kristna tolkningen av Ikaros fall, människan inte ska tro sig vara förmer, tro sig vara gudalik.
Arioso i P1
Arioso
Någonstans inom oss är vi alltid tillsamman,
någonstans inom oss kan vår kärlek aldrig fly
Någonstans
o någonstans
har alla tågen gått och klockorna stannat:
någonstans inom oss är vi alltid här och nu,
är vi alltid du intill förväxling och förblandning,
är vi plötsligt undrans under och förvandling,
brytande havsvåg, roseneld och snö.
Någonstans inom oss där benen vitnat
efter forskares och tvivlares nedsegnade törst
till förnekat glidande
till förseglat vikande
O moln av törst!
någostans inom oss
där dessas ben har vitnat och hägringarna mötts
häver fjärran tryghet som dyningars dyning
speglar du vårt fjärran som stjärnans i en dyning
speglar jag vårt nära som stjärnans i en dyning
fäller drömmen alltid masken och blir du
som i smärta glider från mig
för att åter komma åter
för att åter komma till mig
mer och mer inom oss, mer och mer du.
Arioso är en av de mest citerade dikterna i den svenska litteraturen och det är inte många som har missat den inledande raden "Någonstans inom oss är vi alltid tillsamman". Dess popularitet har i mitt tycke inte urvattnat den, men däremot är det alldeles säkert en anledning till jag inte känner mig särskilt motiverad att kommentera den något vidare. Därför rekommenderar jag istället att lyssna på Anneli Dufvas inslag om dikten i Kulturradion i P1 och som bonus även Lindegrens egen uppläsning av den.
Någonstans inom oss är vi alltid tillsamman,
någonstans inom oss kan vår kärlek aldrig fly
Någonstans
o någonstans
har alla tågen gått och klockorna stannat:
någonstans inom oss är vi alltid här och nu,
är vi alltid du intill förväxling och förblandning,
är vi plötsligt undrans under och förvandling,
brytande havsvåg, roseneld och snö.
Någonstans inom oss där benen vitnat
efter forskares och tvivlares nedsegnade törst
till förnekat glidande
till förseglat vikande
O moln av törst!
någostans inom oss
där dessas ben har vitnat och hägringarna mötts
häver fjärran tryghet som dyningars dyning
speglar du vårt fjärran som stjärnans i en dyning
speglar jag vårt nära som stjärnans i en dyning
fäller drömmen alltid masken och blir du
som i smärta glider från mig
för att åter komma åter
för att åter komma till mig
mer och mer inom oss, mer och mer du.
Arioso är en av de mest citerade dikterna i den svenska litteraturen och det är inte många som har missat den inledande raden "Någonstans inom oss är vi alltid tillsamman". Dess popularitet har i mitt tycke inte urvattnat den, men däremot är det alldeles säkert en anledning till jag inte känner mig särskilt motiverad att kommentera den något vidare. Därför rekommenderar jag istället att lyssna på Anneli Dufvas inslag om dikten i Kulturradion i P1 och som bonus även Lindegrens egen uppläsning av den.
Ynglingen och döden
Lindegren var som jag tidigare nämnt inte nöjd med vad han åstadkommit i Posthum ungdom ens när den var alldeles färsk och osprättad från tryckpressarna. Dikterna i denna samling känns på det stora hela inte heller särskilt representativa för hans kommande diktning. Bilderna känns ganska naiva och språket lite väl enkelt. Utvecklingen som sker mellan hans debut och uppföljare är remarkabel.
Ynglingen och döden
Jag väntade mig ett strålande ljus.
Ett under. Ett mörker. Ett orgelbrus.
Jag vågade det. Jag är höljd av blod.
Jag gjorde det i hastigt mod.
Å, allting svävar. Jag är tung som bly.
Men ingenting händer. Vill livet ej fly?
Var är mina drömmars svarta gondol?
Var är dödens hamn? Var är dödens mål?
Jag är ju densamme som förut.
Finns ingen undflykt? Finns intet slut?
Jo, denna dikt kan nog sägas vara tryckt i ”hastigt mod”. Överraskningarna är noll och bilderna faktiskt ganska intetsägande. I XIX använder han samma motiv med blytyngden som bild för döden: ”men vi sköljas efter väggar vi vaggas i bly / ej lyfts mer vår hand i den brinnande solen”. Skillnaden mellan dessa bilder är i min mening total. Samtidigt är det intressant att se hur en del saker följer med vidare in i hans senare och betydligt mer avancerade diktning.
Ynglingen och döden
Jag väntade mig ett strålande ljus.
Ett under. Ett mörker. Ett orgelbrus.
Jag vågade det. Jag är höljd av blod.
Jag gjorde det i hastigt mod.
Å, allting svävar. Jag är tung som bly.
Men ingenting händer. Vill livet ej fly?
Var är mina drömmars svarta gondol?
Var är dödens hamn? Var är dödens mål?
Jag är ju densamme som förut.
Finns ingen undflykt? Finns intet slut?
Jo, denna dikt kan nog sägas vara tryckt i ”hastigt mod”. Överraskningarna är noll och bilderna faktiskt ganska intetsägande. I XIX använder han samma motiv med blytyngden som bild för döden: ”men vi sköljas efter väggar vi vaggas i bly / ej lyfts mer vår hand i den brinnande solen”. Skillnaden mellan dessa bilder är i min mening total. Samtidigt är det intressant att se hur en del saker följer med vidare in i hans senare och betydligt mer avancerade diktning.
Mottot
skugglös slingrar sig misstagens väg
på jorden det främmande djupet
betraktad av solens asketiska öga
och horisonters medfödda blindhet
Ett motto liksom titeln på en diktsamling påverkar i många fall läsningen eftersom de kan ge ledtrådar om övergripande budskap. Om vi ser på mannen utan väg är det intressant att det endast är i titeln och mottot som en väg överhuvudtaget nämns.
I mottot är ljus och mörker centralt, vilket blir än tydligare med tanke på dess arbetsnamn ”Zenit”. När solen står i zenit riktas ljuset rakt ned och ger därmed ingen skugga på samma vis som det när mörkret fallit inte finns något ljus att skapa skugga med. Om vi då ser det som att karaktären mannen utan väg rör sig fram på denna väg innebär skugglösheten att han inte lär av sina misstag, misstagen lämnar ju inte något avtryck, skugga.
Att ingen skugga heller kan falla över honom kan ses som att han söker finna en ny väg som är mer sann och som får människan att stanna upp och reflektera över sig själv och den värld hon lever i. Mottots ”misstagens väg” kan därför ses som en väg som övergivits och mannen i titeln sålunda ses vara på väg att söka finna en ny väg, ett nytt sätt att förhålla sig till världen och dess händelser.
En annan intressant aspekt är perspektiven. Om perspektiven som tas fram i mottot sätts in i ett koordinatsystem motsvarar horisonten x-axeln, solens gentemot jorden lodräta position y-axeln och vägen mot horisonten z-axeln. Det skapas på så vis ett tredimensionellt rum eller en sal som samlingen ryms i, ett exklusivt förenande universum.
på jorden det främmande djupet
betraktad av solens asketiska öga
och horisonters medfödda blindhet
Ett motto liksom titeln på en diktsamling påverkar i många fall läsningen eftersom de kan ge ledtrådar om övergripande budskap. Om vi ser på mannen utan väg är det intressant att det endast är i titeln och mottot som en väg överhuvudtaget nämns.
I mottot är ljus och mörker centralt, vilket blir än tydligare med tanke på dess arbetsnamn ”Zenit”. När solen står i zenit riktas ljuset rakt ned och ger därmed ingen skugga på samma vis som det när mörkret fallit inte finns något ljus att skapa skugga med. Om vi då ser det som att karaktären mannen utan väg rör sig fram på denna väg innebär skugglösheten att han inte lär av sina misstag, misstagen lämnar ju inte något avtryck, skugga.
Att ingen skugga heller kan falla över honom kan ses som att han söker finna en ny väg som är mer sann och som får människan att stanna upp och reflektera över sig själv och den värld hon lever i. Mottots ”misstagens väg” kan därför ses som en väg som övergivits och mannen i titeln sålunda ses vara på väg att söka finna en ny väg, ett nytt sätt att förhålla sig till världen och dess händelser.
En annan intressant aspekt är perspektiven. Om perspektiven som tas fram i mottot sätts in i ett koordinatsystem motsvarar horisonten x-axeln, solens gentemot jorden lodräta position y-axeln och vägen mot horisonten z-axeln. Det skapas på så vis ett tredimensionellt rum eller en sal som samlingen ryms i, ett exklusivt förenande universum.
Abstrakter i XIX
XIX
mannen utan väg är inte något man läser och förväntar sig att förstå vid en första genomläsning. En av anledningarna till detta är de många abstrakter som präglar samlingen. Enbart i denna dikt finner vi löften, uthärdelsen, glömska, himlar, förflutet, styrka, salighet. De är var för sig starka, betydelsebärande ord, men sättet på vilket de kombineras med bilderna försvårar läsningen samtidigt som de också bidrar till att sätta in dem i ett större sammanhang. Det kan låta paradoxalt, men så är det också ett sätt Lindegren använder för att visa på livets många motsägelser.
Den första tvåradingen, vilken också är den jag här kommer att fokusera på, formligen frustar fram ett tillstånd av osäkerhet. Händerna, de vi i skrift och i vårt kroppsspråk uttrycker oss med, trevar, famlar. Vad det är de griper efter är varandras löften vilka händerna tynger. Tvetydigheten i löften, något som inte bara är en försäkran om något utan även kan stå för någon form av förpliktelser, komplicerar bilden.
I följande rad utvecklas bilden något. Här är det tydligare att det är någon slags censur det talas om. Foten, att ställa sig på någon, är en klassisk metafor för hur man trycker ner någon och att det här är just munnen som bryts ned, tärs, gör det ännu tydligare att det är svårigheten att tala fritt som åsyftas.
Om vi återkopplar till händerna som tynger varandras löften blir det intressant att fundera kring till vem dessa löften är gjorda och vad de faktiskt innebär. Tyngs de, görs tunga, eftersom de tvingas utföra och uttrycka sådant som står i opposition till den egentliga viljan eller är det så att de genom att i skriften vägra underkasta sig och där formulera sina åsikter bryter mot andra löften? Är det på grund av att de ständigt kastas mellan dessa alternativ som osäkerheten inträder?
Denna dubbeltydighet visas också på i det avslutande ”uthärdelsen svalkar”. Det är något som måste härdas ut och samtidigt som det är svårt är det också behagligt. Passionen och engagemanget kyls ner, men inte fullständigt – motståndet är ständigt närvarande eftersom det gäller att genomlida censuren så att man kan komma fram med sitt rätta jag när möjlighet finns. I oviljan att inrätta sig finns räddningen.
händerna trevar och tynger varandras löften
en fot tär hans mun men uthärdelsen svalkar
vindflöjelns rostande glömska skär in i vårt kött
men inget hjul välver såret som skriande himlar
intet förflutet drar förbi mot vattenfallets dån
inga rörelser gör ont i det alltför trånga skötet
havets sista bränning förlorar sig i labyrinten
och lyktorna tänds i den sänktes ögon av korall
och när de speglar sig i demonens blödande läppar
spolas vi osynliga in i varandras grottor
och viskningarna tilltar i styrka och salighet
som om de bure en drunknande flicka i sin famn
men vi sköljas efter väggar vi vaggas i bly
ej lyfts mer vår hand mot den brinnande solen
en fot tär hans mun men uthärdelsen svalkar
vindflöjelns rostande glömska skär in i vårt kött
men inget hjul välver såret som skriande himlar
intet förflutet drar förbi mot vattenfallets dån
inga rörelser gör ont i det alltför trånga skötet
havets sista bränning förlorar sig i labyrinten
och lyktorna tänds i den sänktes ögon av korall
och när de speglar sig i demonens blödande läppar
spolas vi osynliga in i varandras grottor
och viskningarna tilltar i styrka och salighet
som om de bure en drunknande flicka i sin famn
men vi sköljas efter väggar vi vaggas i bly
ej lyfts mer vår hand mot den brinnande solen
mannen utan väg är inte något man läser och förväntar sig att förstå vid en första genomläsning. En av anledningarna till detta är de många abstrakter som präglar samlingen. Enbart i denna dikt finner vi löften, uthärdelsen, glömska, himlar, förflutet, styrka, salighet. De är var för sig starka, betydelsebärande ord, men sättet på vilket de kombineras med bilderna försvårar läsningen samtidigt som de också bidrar till att sätta in dem i ett större sammanhang. Det kan låta paradoxalt, men så är det också ett sätt Lindegren använder för att visa på livets många motsägelser.
Den första tvåradingen, vilken också är den jag här kommer att fokusera på, formligen frustar fram ett tillstånd av osäkerhet. Händerna, de vi i skrift och i vårt kroppsspråk uttrycker oss med, trevar, famlar. Vad det är de griper efter är varandras löften vilka händerna tynger. Tvetydigheten i löften, något som inte bara är en försäkran om något utan även kan stå för någon form av förpliktelser, komplicerar bilden.
I följande rad utvecklas bilden något. Här är det tydligare att det är någon slags censur det talas om. Foten, att ställa sig på någon, är en klassisk metafor för hur man trycker ner någon och att det här är just munnen som bryts ned, tärs, gör det ännu tydligare att det är svårigheten att tala fritt som åsyftas.
Om vi återkopplar till händerna som tynger varandras löften blir det intressant att fundera kring till vem dessa löften är gjorda och vad de faktiskt innebär. Tyngs de, görs tunga, eftersom de tvingas utföra och uttrycka sådant som står i opposition till den egentliga viljan eller är det så att de genom att i skriften vägra underkasta sig och där formulera sina åsikter bryter mot andra löften? Är det på grund av att de ständigt kastas mellan dessa alternativ som osäkerheten inträder?
Denna dubbeltydighet visas också på i det avslutande ”uthärdelsen svalkar”. Det är något som måste härdas ut och samtidigt som det är svårt är det också behagligt. Passionen och engagemanget kyls ner, men inte fullständigt – motståndet är ständigt närvarande eftersom det gäller att genomlida censuren så att man kan komma fram med sitt rätta jag när möjlighet finns. I oviljan att inrätta sig finns räddningen.
Erik Lindegren - 100 år
2010 är det 100 år sedan Erik Lindgren föddes. Han debuterade 1935 med Posthum Ungdom, en samling han redan då var missnöjd med och förklarade i ett brev till Bonniers att han arbetade på en nytt verk som skulle ”äga rikare verklighet och allmänmänsklighet”. Lindegren syftade naturligtvis på mannen utan väg (1942). Dess 40 söndersprängda sonetter var så pass annorlunda den samtida svenska lyriken att förlagen refuserade dem och Lindegren själv fick bekosta utgivningen. Samlingen gick många förbi när den kom ut och intresserade först i princip enbart de redan invigda, något Gunnar Ekelöf också tog fasta på i sin anmälning av den i BLM där den fick rubriken "poesi för poeter". Dikternas komplicerade bildspråk och fria användning av sonettformen förbryllade och irriterade och gav upphov till en språkbegriplighetsdebatt som aktivt stöttes och blöttes på kultursidorna. Intresset för mannen utan väg ökade också med tiden och 1945 gav Bonniers ut en andra upplaga.
När Sviter (1947) kom ut var Lindegren en etablerad kulturpersonlighet och skribent. Samlingen är lite spretig med inslag av lyrisk prosa och både skiljer sig från och liknar genombrottsverket. De surrealistiska impulserna är fortfarande viktiga samtidigt som han blickar åt den romantiska diktiningen. Typografin spelar också en viktig roll som stämningsförstärkare i dikterna.
Lindegrens sista verk Vinteroffer (1954) kan sägas vara tillägnad ensamheten och döden. En melankolisk och vemodig stämning präglar samlingen. Det aggressiva och stundtals provocerande bildspråk som bitvis har förekommit i tidigare samlingar har här mattats av till förmån för ett mer eftertänksamt och stillsamt språk. Tonen är personligare och påminner om det subjektiva förhållningssätt som präglar Posthum ungdom. Cirkeln är därigenom sluten.
Med denna blogg kommer jag att göra djupdykningar in i Lindegrens lyriska värld och lägga ut mina egna tankar och tolkningar av hans dikter.
När Sviter (1947) kom ut var Lindegren en etablerad kulturpersonlighet och skribent. Samlingen är lite spretig med inslag av lyrisk prosa och både skiljer sig från och liknar genombrottsverket. De surrealistiska impulserna är fortfarande viktiga samtidigt som han blickar åt den romantiska diktiningen. Typografin spelar också en viktig roll som stämningsförstärkare i dikterna.
Lindegrens sista verk Vinteroffer (1954) kan sägas vara tillägnad ensamheten och döden. En melankolisk och vemodig stämning präglar samlingen. Det aggressiva och stundtals provocerande bildspråk som bitvis har förekommit i tidigare samlingar har här mattats av till förmån för ett mer eftertänksamt och stillsamt språk. Tonen är personligare och påminner om det subjektiva förhållningssätt som präglar Posthum ungdom. Cirkeln är därigenom sluten.
Med denna blogg kommer jag att göra djupdykningar in i Lindegrens lyriska värld och lägga ut mina egna tankar och tolkningar av hans dikter.
