En lätt besvikelse
På en fest i Hjärup en sommar för ett par år sen diskuterade jag Erik Lindegren med Jonas Elleström. Han höll med mig om att det var en skam att denne för den svenska modernismen (och utländska i Sverige) ofta var så perifer i dagens litterära diskussioner. Vi talade om utgivningsrättigheter och jag menade på att han borde undersöka möjligheterna för nyutgivning på Ellerströms 2010 med tanke på 100-årsjubileumet. Nu var det naturligtvis inte så enkelt, men senaste numret av Lyrikvännen är, som tidigare påpekats, tillägnat Lindegren. Jag måste dessvärre säga att jag är besviken. Inte på urvalet av dikter, de är väl funna i min mening. Problemet är istället till viss del essäerna. De är välskrivna och intressanta, men saknar nerv. Ingen skriver om vad det är som är så tilltalande i lyriken, varför den fortfarande är brännande. Jag hade velat ha lite analys, lite mer om just diktningen och inte tillbakablickar om hans person så som Lasse Söderberg väljer att göra. För det är som Ellerström själv skriver i ledaren att "Lindegren [...] är bäst betjänt av att befinna sig vid sidan av uttydningar och debatter, av att legenderna om hans person har glömts bort och diktarfurstepiedestalen vittrat ner. Nu återstår bara dikterna och den enskilde läsaren; de räcker."
