Den förlorade medmänskligheten i XVII
XVII
jag såg honom darra i medvetandets hårda ljus
medan alger dröp snäckor och grönt efter hans lemmar
jag såg honom hålla andan i fyra svarta dygn
i väntan på att dagen skulle skänka en fråga
jag såg kvällen gå förbi med undran i sin blick
denna undran som är värre än ett igenkännande
jag såg honom plågas av allt som han älskat
och hur hans hjärta sjönk för att fylla ut tomheten
jag såg honom digna under jordens oberörda hat
reducerad till en metronoms grymma hemlighet
jag såg honom gripa efter det förflutnas kjol
och hans slagruta leende böja sig mot intet
jag såg hans mun vidgad som ett korsfäst x
en enkel ekvation för tortyr av tredje graden
XVII kan ses som en kommentar till den förgörande krigsföring som präglade första och sedan även andra världskriget och hur den urholkat människan. Det ”honom” som jaget ser är civilisationen och medmänskligheten. I den första tvåradingen darrar han ”i medvetandets hårda ljus / medan alger dröp snäckor och grönt efter hans lemmar”, vilket visar på hur insikten plötsligt slagit honom om hur de värden som gör oss till människor har gått förlorade utan att vi märkt hur det har gått till. Medan vi har varit upptagna med oss själva och inte sett längre än vår egen vinning har vi dragits ner i dyn och blivit en del av den.
De fyra svarta dygnen syftar på de fyra år första världskriget varade. Fegheten hos människan visas just genom att han håller andan, låtsas inte vara en del av skeendet, i väntan på att problemen ska tas tag i och lösas av sig självt, ”att dagen skulle skänka en fråga”. Dagen kommer dock aldrig eftersom han aldrig ställer frågan utan blundar för vad som sker runt om honom. Istället blir resultatet att ”kvällen gå förbi med undran i sin blick” och natten, andra världskriget släpps fram.
Genom detta krig som visar sig vara än mer destruktivt än det föregående ger medmänskligheten i den fjärde och femte tvåradingen upp inför ”jordens”, människornas, ”oberörda hat”. I rad 11 börjar han dock ”gripa efter det förflutnas kjol”, tryggheten, längtan efter det som var. Samtidigt böjer sig ”hans slagruta […] mot intet”. I ingenting söker han finna något att starta om med, en möjlighet att ta sig ur apatin.
I den sista tvåradingen finner vi en väldigt intrikat liknelse på så vis att både Jesu födelse och död sammankopplas i endast två ord. Ett korsfäst x blir ju en stjärna, symbolen för hans födelse, och genom att denna stjärna också är en del av korsfästelsen får vi även bilden av hur hans liv ändades. Denna kombination ger en bild av omvälvning och förändring, hur medmänskligheten har förlorats till den grad att det endast är i ”tortyr av tredje graden”, den allra nedersta botten, som hoppet om en pånyttfödelse finns.
jag såg honom darra i medvetandets hårda ljus
medan alger dröp snäckor och grönt efter hans lemmar
jag såg honom hålla andan i fyra svarta dygn
i väntan på att dagen skulle skänka en fråga
jag såg kvällen gå förbi med undran i sin blick
denna undran som är värre än ett igenkännande
jag såg honom plågas av allt som han älskat
och hur hans hjärta sjönk för att fylla ut tomheten
jag såg honom digna under jordens oberörda hat
reducerad till en metronoms grymma hemlighet
jag såg honom gripa efter det förflutnas kjol
och hans slagruta leende böja sig mot intet
jag såg hans mun vidgad som ett korsfäst x
en enkel ekvation för tortyr av tredje graden
XVII kan ses som en kommentar till den förgörande krigsföring som präglade första och sedan även andra världskriget och hur den urholkat människan. Det ”honom” som jaget ser är civilisationen och medmänskligheten. I den första tvåradingen darrar han ”i medvetandets hårda ljus / medan alger dröp snäckor och grönt efter hans lemmar”, vilket visar på hur insikten plötsligt slagit honom om hur de värden som gör oss till människor har gått förlorade utan att vi märkt hur det har gått till. Medan vi har varit upptagna med oss själva och inte sett längre än vår egen vinning har vi dragits ner i dyn och blivit en del av den.
De fyra svarta dygnen syftar på de fyra år första världskriget varade. Fegheten hos människan visas just genom att han håller andan, låtsas inte vara en del av skeendet, i väntan på att problemen ska tas tag i och lösas av sig självt, ”att dagen skulle skänka en fråga”. Dagen kommer dock aldrig eftersom han aldrig ställer frågan utan blundar för vad som sker runt om honom. Istället blir resultatet att ”kvällen gå förbi med undran i sin blick” och natten, andra världskriget släpps fram.
Genom detta krig som visar sig vara än mer destruktivt än det föregående ger medmänskligheten i den fjärde och femte tvåradingen upp inför ”jordens”, människornas, ”oberörda hat”. I rad 11 börjar han dock ”gripa efter det förflutnas kjol”, tryggheten, längtan efter det som var. Samtidigt böjer sig ”hans slagruta […] mot intet”. I ingenting söker han finna något att starta om med, en möjlighet att ta sig ur apatin.
I den sista tvåradingen finner vi en väldigt intrikat liknelse på så vis att både Jesu födelse och död sammankopplas i endast två ord. Ett korsfäst x blir ju en stjärna, symbolen för hans födelse, och genom att denna stjärna också är en del av korsfästelsen får vi även bilden av hur hans liv ändades. Denna kombination ger en bild av omvälvning och förändring, hur medmänskligheten har förlorats till den grad att det endast är i ”tortyr av tredje graden”, den allra nedersta botten, som hoppet om en pånyttfödelse finns.
Syn på religion i Dagens dikt?
DAGENS DIKT?
ELLER
DEN TRASIGA GRAMMOFONPLATTAN
att måla över alla gamla mästare
att må måst måsta odla sin personlighet
att se gud gud ud i det modhrm…mod!..universum
mer hem hm hemlös än den minsta atom
att hugga i sten tugga i sten och hugstenas
att inte ha-ta-ta-ha-ta-ta andra som du ha-tar dig själv
att kastas att há-hastas att kastas och hit-dit
att inte tro…ptro-tro och slita sönder sig själv
att tro och slita sönder andra
” ” ” ” ” ”
” ” ” ” ” ”
” ” ” ” ” ”
”Dagens dikt?” är uppdelad i fem strofer varav de fyra första är tvåradingar medan den sista består av fyra rader. I den andra strofen tas gudsfrågan upp till diskussion. Redan genom att låta ordet Gud börja med liten bokstav antyds dennes obetydlighet. Lindegren är medveten om det fortfarande kontroversiella i att ifrågasätta religionen och visar detta genom att harkla fram moderna som ”att se gud gud ud i det modhrm…mod!..universum”. Det krävs som också påpekas i raden mod att våga beröra detta ämne. Nietzsches förklaring att Gud är död är synbar när strofen fortsätter ”mer hem hm hemlös än den minsta atom”. Till och med en atom, den då minsta kända beståndsdelen, har en fastare plats i världen än Gud som förr ansetts vara grunden till allt. Raden får ett särskilt fokus då den är den enda rad i dikten som bryter mönstret med den inledande anaforen ”att”. Detta tyder på att det är här diktens budskap verkligen finns.
Vid tiden för denna dikts tillkomst har det blivit svårare att säga vad som är rätt och fel; kyrkans ord är inte längre omedelbar sanning. Som sägs i rad sju ”att kastas att há-hastas att kastas och hit-dit” slungas man fram och tillbaka mellan sina val. Detta leder till stress ”há-hastas” och i rad åtta uppmanas man till och med att stanna upp och lugna sig med en ljudhärmning av kommandot som ska få en häst att stanna. Att detta är sammanbundet med religionen antyds genom att detta läte är hopskrivet med ordet tro: ”att inte tro…ptro-tro”. Om man är troende finns det alltså risk att som raden fortsätter ”slita sönder sig själv” med de motsägande signaler kyrkan och samhället ger.
Sista strofen består av en rad som upprepas tre gånger. Denna rad är lite kortare än de tidigare, vilket innebär att man naturligt gör en kort paus mellan ”att tro” och ”och slita sönder andra”. Som en följd av min läsning innebär detta att troende inte bara förstör för sig själva, utan även för andra; att genom att tro sliter man sönder andra.
ELLER
DEN TRASIGA GRAMMOFONPLATTAN
att måla över alla gamla mästare
att må måst måsta odla sin personlighet
att se gud gud ud i det modhrm…mod!..universum
mer hem hm hemlös än den minsta atom
att hugga i sten tugga i sten och hugstenas
att inte ha-ta-ta-ha-ta-ta andra som du ha-tar dig själv
att kastas att há-hastas att kastas och hit-dit
att inte tro…ptro-tro och slita sönder sig själv
att tro och slita sönder andra
” ” ” ” ” ”
” ” ” ” ” ”
” ” ” ” ” ”
”Dagens dikt?” är uppdelad i fem strofer varav de fyra första är tvåradingar medan den sista består av fyra rader. I den andra strofen tas gudsfrågan upp till diskussion. Redan genom att låta ordet Gud börja med liten bokstav antyds dennes obetydlighet. Lindegren är medveten om det fortfarande kontroversiella i att ifrågasätta religionen och visar detta genom att harkla fram moderna som ”att se gud gud ud i det modhrm…mod!..universum”. Det krävs som också påpekas i raden mod att våga beröra detta ämne. Nietzsches förklaring att Gud är död är synbar när strofen fortsätter ”mer hem hm hemlös än den minsta atom”. Till och med en atom, den då minsta kända beståndsdelen, har en fastare plats i världen än Gud som förr ansetts vara grunden till allt. Raden får ett särskilt fokus då den är den enda rad i dikten som bryter mönstret med den inledande anaforen ”att”. Detta tyder på att det är här diktens budskap verkligen finns.
Vid tiden för denna dikts tillkomst har det blivit svårare att säga vad som är rätt och fel; kyrkans ord är inte längre omedelbar sanning. Som sägs i rad sju ”att kastas att há-hastas att kastas och hit-dit” slungas man fram och tillbaka mellan sina val. Detta leder till stress ”há-hastas” och i rad åtta uppmanas man till och med att stanna upp och lugna sig med en ljudhärmning av kommandot som ska få en häst att stanna. Att detta är sammanbundet med religionen antyds genom att detta läte är hopskrivet med ordet tro: ”att inte tro…ptro-tro”. Om man är troende finns det alltså risk att som raden fortsätter ”slita sönder sig själv” med de motsägande signaler kyrkan och samhället ger.
Sista strofen består av en rad som upprepas tre gånger. Denna rad är lite kortare än de tidigare, vilket innebär att man naturligt gör en kort paus mellan ”att tro” och ”och slita sönder andra”. Som en följd av min läsning innebär detta att troende inte bara förstör för sig själva, utan även för andra; att genom att tro sliter man sönder andra.
Snöflöjt och musikalitet
SNÖFLÖJT
Tiden snöar från trädet
dalen svävar i djupet
spåret lockar vid källan
såret bär kransar av snö
rösterna sover i dalen
sekunderna vilar så fjärran
så fjärran långt från varandra
som dansande bort med en annan
hartassar doppas vid källan
minuterna andas så fjärran
år som är flingornas segel
så fladdrande utan skepp
mitt varglopp glider på kransar
källan dricker sin snö
trädet är utan himmel
såret är utan sår
jag själv är mitt eget byte
jag flydde med alla spåren
snart är väl trädet fjärran
snart går väl tid i tö.
Snöflöjt är en dikt som till skillnad från mycket av Lindegrens lyrik har ett mer optimistiskt anslag. Musikaliteten i dikten är en drivande kraft i detta, vilket antyds redan i titeln Snöflöjt. Stroferna består av fyra rader där varje rad har tre betonade stavelser. Formen ger så en folkviseton. Om man ser till balladdiktningen är parallellerna inte självklara. Dikten saknar omkväden, men låter ändå upprepningar ta stor plats. Tiden som uttalat fenomen såväl som tidsmarkörer som snö som övergår i tö, vilket dessutom sätts i samband med just tiden ”snart går väl tid i tö” finns på många ställen i dikten. Snön, och kylan den innebär, visar också på en positiv ton just i och med att den smälter. När ”källan dricker sin snö” i fjärde strofen är detta en bild av hur skeenden fortskrider, att vinter blir vår, att det kommer något gott ur det onda.
Trädet återkommer också gång på gång och visar på livskraft. Att ”Tiden snöar från trädet” i inledningsraden pekar på att det är livets träd, grunden till allt som är vi och vår omgivning, det talas om i dikten. Det är från trädet, livet, tiden kommer.
I balladerna berättas i regel en historia, ofta med hjälte- och/eller romantiska motiv. Dramatiken de rymmer är frånvarande i Snöflöjt som snarare beskriver naturens tillstånd och livets gång. Samtidigt läggs den fram som en berättelse med tydliga, om än svårförståeliga, bilder av förgänglighet och förändring. I sista strofens ”jag själv är mitt eget byte / jag flydde med alla spåren” får vi en förklaring till dikten. I jakten på att hela tiden nå längre och högre, ”trädet är utan himmel” det finns inga begränsningar, är det bara sig själv man fångar, man själv som blir bytet. Det går inte att undkomma slutet och när det sker är det som om man aldrig har funnits.
Tiden snöar från trädet
dalen svävar i djupet
spåret lockar vid källan
såret bär kransar av snö
rösterna sover i dalen
sekunderna vilar så fjärran
så fjärran långt från varandra
som dansande bort med en annan
hartassar doppas vid källan
minuterna andas så fjärran
år som är flingornas segel
så fladdrande utan skepp
mitt varglopp glider på kransar
källan dricker sin snö
trädet är utan himmel
såret är utan sår
jag själv är mitt eget byte
jag flydde med alla spåren
snart är väl trädet fjärran
snart går väl tid i tö.
Snöflöjt är en dikt som till skillnad från mycket av Lindegrens lyrik har ett mer optimistiskt anslag. Musikaliteten i dikten är en drivande kraft i detta, vilket antyds redan i titeln Snöflöjt. Stroferna består av fyra rader där varje rad har tre betonade stavelser. Formen ger så en folkviseton. Om man ser till balladdiktningen är parallellerna inte självklara. Dikten saknar omkväden, men låter ändå upprepningar ta stor plats. Tiden som uttalat fenomen såväl som tidsmarkörer som snö som övergår i tö, vilket dessutom sätts i samband med just tiden ”snart går väl tid i tö” finns på många ställen i dikten. Snön, och kylan den innebär, visar också på en positiv ton just i och med att den smälter. När ”källan dricker sin snö” i fjärde strofen är detta en bild av hur skeenden fortskrider, att vinter blir vår, att det kommer något gott ur det onda.
Trädet återkommer också gång på gång och visar på livskraft. Att ”Tiden snöar från trädet” i inledningsraden pekar på att det är livets träd, grunden till allt som är vi och vår omgivning, det talas om i dikten. Det är från trädet, livet, tiden kommer.
I balladerna berättas i regel en historia, ofta med hjälte- och/eller romantiska motiv. Dramatiken de rymmer är frånvarande i Snöflöjt som snarare beskriver naturens tillstånd och livets gång. Samtidigt läggs den fram som en berättelse med tydliga, om än svårförståeliga, bilder av förgänglighet och förändring. I sista strofens ”jag själv är mitt eget byte / jag flydde med alla spåren” får vi en förklaring till dikten. I jakten på att hela tiden nå längre och högre, ”trädet är utan himmel” det finns inga begränsningar, är det bara sig själv man fångar, man själv som blir bytet. Det går inte att undkomma slutet och när det sker är det som om man aldrig har funnits.
