Den förlorade medmänskligheten i XVII
XVII
jag såg honom darra i medvetandets hårda ljus
medan alger dröp snäckor och grönt efter hans lemmar
jag såg honom hålla andan i fyra svarta dygn
i väntan på att dagen skulle skänka en fråga
jag såg kvällen gå förbi med undran i sin blick
denna undran som är värre än ett igenkännande
jag såg honom plågas av allt som han älskat
och hur hans hjärta sjönk för att fylla ut tomheten
jag såg honom digna under jordens oberörda hat
reducerad till en metronoms grymma hemlighet
jag såg honom gripa efter det förflutnas kjol
och hans slagruta leende böja sig mot intet
jag såg hans mun vidgad som ett korsfäst x
en enkel ekvation för tortyr av tredje graden
XVII kan ses som en kommentar till den förgörande krigsföring som präglade första och sedan även andra världskriget och hur den urholkat människan. Det ”honom” som jaget ser är civilisationen och medmänskligheten. I den första tvåradingen darrar han ”i medvetandets hårda ljus / medan alger dröp snäckor och grönt efter hans lemmar”, vilket visar på hur insikten plötsligt slagit honom om hur de värden som gör oss till människor har gått förlorade utan att vi märkt hur det har gått till. Medan vi har varit upptagna med oss själva och inte sett längre än vår egen vinning har vi dragits ner i dyn och blivit en del av den.
De fyra svarta dygnen syftar på de fyra år första världskriget varade. Fegheten hos människan visas just genom att han håller andan, låtsas inte vara en del av skeendet, i väntan på att problemen ska tas tag i och lösas av sig självt, ”att dagen skulle skänka en fråga”. Dagen kommer dock aldrig eftersom han aldrig ställer frågan utan blundar för vad som sker runt om honom. Istället blir resultatet att ”kvällen gå förbi med undran i sin blick” och natten, andra världskriget släpps fram.
Genom detta krig som visar sig vara än mer destruktivt än det föregående ger medmänskligheten i den fjärde och femte tvåradingen upp inför ”jordens”, människornas, ”oberörda hat”. I rad 11 börjar han dock ”gripa efter det förflutnas kjol”, tryggheten, längtan efter det som var. Samtidigt böjer sig ”hans slagruta […] mot intet”. I ingenting söker han finna något att starta om med, en möjlighet att ta sig ur apatin.
I den sista tvåradingen finner vi en väldigt intrikat liknelse på så vis att både Jesu födelse och död sammankopplas i endast två ord. Ett korsfäst x blir ju en stjärna, symbolen för hans födelse, och genom att denna stjärna också är en del av korsfästelsen får vi även bilden av hur hans liv ändades. Denna kombination ger en bild av omvälvning och förändring, hur medmänskligheten har förlorats till den grad att det endast är i ”tortyr av tredje graden”, den allra nedersta botten, som hoppet om en pånyttfödelse finns.
jag såg honom darra i medvetandets hårda ljus
medan alger dröp snäckor och grönt efter hans lemmar
jag såg honom hålla andan i fyra svarta dygn
i väntan på att dagen skulle skänka en fråga
jag såg kvällen gå förbi med undran i sin blick
denna undran som är värre än ett igenkännande
jag såg honom plågas av allt som han älskat
och hur hans hjärta sjönk för att fylla ut tomheten
jag såg honom digna under jordens oberörda hat
reducerad till en metronoms grymma hemlighet
jag såg honom gripa efter det förflutnas kjol
och hans slagruta leende böja sig mot intet
jag såg hans mun vidgad som ett korsfäst x
en enkel ekvation för tortyr av tredje graden
XVII kan ses som en kommentar till den förgörande krigsföring som präglade första och sedan även andra världskriget och hur den urholkat människan. Det ”honom” som jaget ser är civilisationen och medmänskligheten. I den första tvåradingen darrar han ”i medvetandets hårda ljus / medan alger dröp snäckor och grönt efter hans lemmar”, vilket visar på hur insikten plötsligt slagit honom om hur de värden som gör oss till människor har gått förlorade utan att vi märkt hur det har gått till. Medan vi har varit upptagna med oss själva och inte sett längre än vår egen vinning har vi dragits ner i dyn och blivit en del av den.
De fyra svarta dygnen syftar på de fyra år första världskriget varade. Fegheten hos människan visas just genom att han håller andan, låtsas inte vara en del av skeendet, i väntan på att problemen ska tas tag i och lösas av sig självt, ”att dagen skulle skänka en fråga”. Dagen kommer dock aldrig eftersom han aldrig ställer frågan utan blundar för vad som sker runt om honom. Istället blir resultatet att ”kvällen gå förbi med undran i sin blick” och natten, andra världskriget släpps fram.
Genom detta krig som visar sig vara än mer destruktivt än det föregående ger medmänskligheten i den fjärde och femte tvåradingen upp inför ”jordens”, människornas, ”oberörda hat”. I rad 11 börjar han dock ”gripa efter det förflutnas kjol”, tryggheten, längtan efter det som var. Samtidigt böjer sig ”hans slagruta […] mot intet”. I ingenting söker han finna något att starta om med, en möjlighet att ta sig ur apatin.
I den sista tvåradingen finner vi en väldigt intrikat liknelse på så vis att både Jesu födelse och död sammankopplas i endast två ord. Ett korsfäst x blir ju en stjärna, symbolen för hans födelse, och genom att denna stjärna också är en del av korsfästelsen får vi även bilden av hur hans liv ändades. Denna kombination ger en bild av omvälvning och förändring, hur medmänskligheten har förlorats till den grad att det endast är i ”tortyr av tredje graden”, den allra nedersta botten, som hoppet om en pånyttfödelse finns.
Kommentarer
Trackback
