Syn på religion i Dagens dikt?
DAGENS DIKT?
ELLER
DEN TRASIGA GRAMMOFONPLATTAN
att måla över alla gamla mästare
att må måst måsta odla sin personlighet
att se gud gud ud i det modhrm…mod!..universum
mer hem hm hemlös än den minsta atom
att hugga i sten tugga i sten och hugstenas
att inte ha-ta-ta-ha-ta-ta andra som du ha-tar dig själv
att kastas att há-hastas att kastas och hit-dit
att inte tro…ptro-tro och slita sönder sig själv
att tro och slita sönder andra
” ” ” ” ” ”
” ” ” ” ” ”
” ” ” ” ” ”
”Dagens dikt?” är uppdelad i fem strofer varav de fyra första är tvåradingar medan den sista består av fyra rader. I den andra strofen tas gudsfrågan upp till diskussion. Redan genom att låta ordet Gud börja med liten bokstav antyds dennes obetydlighet. Lindegren är medveten om det fortfarande kontroversiella i att ifrågasätta religionen och visar detta genom att harkla fram moderna som ”att se gud gud ud i det modhrm…mod!..universum”. Det krävs som också påpekas i raden mod att våga beröra detta ämne. Nietzsches förklaring att Gud är död är synbar när strofen fortsätter ”mer hem hm hemlös än den minsta atom”. Till och med en atom, den då minsta kända beståndsdelen, har en fastare plats i världen än Gud som förr ansetts vara grunden till allt. Raden får ett särskilt fokus då den är den enda rad i dikten som bryter mönstret med den inledande anaforen ”att”. Detta tyder på att det är här diktens budskap verkligen finns.
Vid tiden för denna dikts tillkomst har det blivit svårare att säga vad som är rätt och fel; kyrkans ord är inte längre omedelbar sanning. Som sägs i rad sju ”att kastas att há-hastas att kastas och hit-dit” slungas man fram och tillbaka mellan sina val. Detta leder till stress ”há-hastas” och i rad åtta uppmanas man till och med att stanna upp och lugna sig med en ljudhärmning av kommandot som ska få en häst att stanna. Att detta är sammanbundet med religionen antyds genom att detta läte är hopskrivet med ordet tro: ”att inte tro…ptro-tro”. Om man är troende finns det alltså risk att som raden fortsätter ”slita sönder sig själv” med de motsägande signaler kyrkan och samhället ger.
Sista strofen består av en rad som upprepas tre gånger. Denna rad är lite kortare än de tidigare, vilket innebär att man naturligt gör en kort paus mellan ”att tro” och ”och slita sönder andra”. Som en följd av min läsning innebär detta att troende inte bara förstör för sig själva, utan även för andra; att genom att tro sliter man sönder andra.
ELLER
DEN TRASIGA GRAMMOFONPLATTAN
att måla över alla gamla mästare
att må måst måsta odla sin personlighet
att se gud gud ud i det modhrm…mod!..universum
mer hem hm hemlös än den minsta atom
att hugga i sten tugga i sten och hugstenas
att inte ha-ta-ta-ha-ta-ta andra som du ha-tar dig själv
att kastas att há-hastas att kastas och hit-dit
att inte tro…ptro-tro och slita sönder sig själv
att tro och slita sönder andra
” ” ” ” ” ”
” ” ” ” ” ”
” ” ” ” ” ”
”Dagens dikt?” är uppdelad i fem strofer varav de fyra första är tvåradingar medan den sista består av fyra rader. I den andra strofen tas gudsfrågan upp till diskussion. Redan genom att låta ordet Gud börja med liten bokstav antyds dennes obetydlighet. Lindegren är medveten om det fortfarande kontroversiella i att ifrågasätta religionen och visar detta genom att harkla fram moderna som ”att se gud gud ud i det modhrm…mod!..universum”. Det krävs som också påpekas i raden mod att våga beröra detta ämne. Nietzsches förklaring att Gud är död är synbar när strofen fortsätter ”mer hem hm hemlös än den minsta atom”. Till och med en atom, den då minsta kända beståndsdelen, har en fastare plats i världen än Gud som förr ansetts vara grunden till allt. Raden får ett särskilt fokus då den är den enda rad i dikten som bryter mönstret med den inledande anaforen ”att”. Detta tyder på att det är här diktens budskap verkligen finns.
Vid tiden för denna dikts tillkomst har det blivit svårare att säga vad som är rätt och fel; kyrkans ord är inte längre omedelbar sanning. Som sägs i rad sju ”att kastas att há-hastas att kastas och hit-dit” slungas man fram och tillbaka mellan sina val. Detta leder till stress ”há-hastas” och i rad åtta uppmanas man till och med att stanna upp och lugna sig med en ljudhärmning av kommandot som ska få en häst att stanna. Att detta är sammanbundet med religionen antyds genom att detta läte är hopskrivet med ordet tro: ”att inte tro…ptro-tro”. Om man är troende finns det alltså risk att som raden fortsätter ”slita sönder sig själv” med de motsägande signaler kyrkan och samhället ger.
Sista strofen består av en rad som upprepas tre gånger. Denna rad är lite kortare än de tidigare, vilket innebär att man naturligt gör en kort paus mellan ”att tro” och ”och slita sönder andra”. Som en följd av min läsning innebär detta att troende inte bara förstör för sig själva, utan även för andra; att genom att tro sliter man sönder andra.
Fokus och mytologin
Jag såg ringarna växa och slå ut på världens panna
längst borta låg vintern med ruvande bankar
och långsam löpte vägen mellan höga murar
horisonternas kretsgång var verklighetens hägring
och från de brända skeppen steg ingen rök
dioskurernas droppande årblad växte ur sommarens mognad
och bladen slingrade mot sin fullbordan
jag hörde en fågels röda tunga
och plötsligt stegrade sig havets blåa eldighet
det snappade efter himlens närande blod
och mina ögon sveptes i en bränning av fåglar
O strida som regn!
och jag nådde
fyrtornets vita låga
och vatten blev eld
och elden vatten
och drunknande
brann jag
namnlös.
I samtliga sina diktsamlingar använder Lindegren sig gärna av mytiskt stoff i sin metaforik och så även i ovanstående "Fokus" från Sviter. Referenserna till Ikarosmyten är på typiskt Lindegrenskt manér insnärjda i en metaforik som här ger tydliga konkreta bilder av ett vinterlandskap samtidigt som den hänvisar till mer abstrakta resonemang. Rad tre och fyra ”och långsam löpte vägen mellan höga murar / horisonternas kretsgång var verklighetens hägring” kan läsas syfta på labyrinten som Ikaros och Daidalos flyr i myten.
Den andra strofen talar om ”dioskurernas droppande årblad”. I den grekiska mytologin benämns tvillingsönerna Castor och Pollux, vilka paradoxalt nog har olika fäder, som just dioskurer. Enligt sägnen förförde den till svan förklädde Zeus de två brödernas mor Leda med Pollux som resultat. Denna myt med helt andra ingredienser än den om Ikaros har ändå en gemensam nämnare i och med fjäderdräkten både Zeus och Ikaros ikläder sig. För Zeus går detta vågspel utmärkt medan Ikaros går under i den sista strofen ”och vatten blev eld / och elden vatten / och drunknande / brann jag / namnlös”. Denna jämförelse visar på hur, i likhet med den kristna tolkningen av Ikaros fall, människan inte ska tro sig vara förmer, tro sig vara gudalik.
längst borta låg vintern med ruvande bankar
och långsam löpte vägen mellan höga murar
horisonternas kretsgång var verklighetens hägring
och från de brända skeppen steg ingen rök
dioskurernas droppande årblad växte ur sommarens mognad
och bladen slingrade mot sin fullbordan
jag hörde en fågels röda tunga
och plötsligt stegrade sig havets blåa eldighet
det snappade efter himlens närande blod
och mina ögon sveptes i en bränning av fåglar
O strida som regn!
och jag nådde
fyrtornets vita låga
och vatten blev eld
och elden vatten
och drunknande
brann jag
namnlös.
I samtliga sina diktsamlingar använder Lindegren sig gärna av mytiskt stoff i sin metaforik och så även i ovanstående "Fokus" från Sviter. Referenserna till Ikarosmyten är på typiskt Lindegrenskt manér insnärjda i en metaforik som här ger tydliga konkreta bilder av ett vinterlandskap samtidigt som den hänvisar till mer abstrakta resonemang. Rad tre och fyra ”och långsam löpte vägen mellan höga murar / horisonternas kretsgång var verklighetens hägring” kan läsas syfta på labyrinten som Ikaros och Daidalos flyr i myten.
Den andra strofen talar om ”dioskurernas droppande årblad”. I den grekiska mytologin benämns tvillingsönerna Castor och Pollux, vilka paradoxalt nog har olika fäder, som just dioskurer. Enligt sägnen förförde den till svan förklädde Zeus de två brödernas mor Leda med Pollux som resultat. Denna myt med helt andra ingredienser än den om Ikaros har ändå en gemensam nämnare i och med fjäderdräkten både Zeus och Ikaros ikläder sig. För Zeus går detta vågspel utmärkt medan Ikaros går under i den sista strofen ”och vatten blev eld / och elden vatten / och drunknande / brann jag / namnlös”. Denna jämförelse visar på hur, i likhet med den kristna tolkningen av Ikaros fall, människan inte ska tro sig vara förmer, tro sig vara gudalik.
Arioso i P1
Arioso
Någonstans inom oss är vi alltid tillsamman,
någonstans inom oss kan vår kärlek aldrig fly
Någonstans
o någonstans
har alla tågen gått och klockorna stannat:
någonstans inom oss är vi alltid här och nu,
är vi alltid du intill förväxling och förblandning,
är vi plötsligt undrans under och förvandling,
brytande havsvåg, roseneld och snö.
Någonstans inom oss där benen vitnat
efter forskares och tvivlares nedsegnade törst
till förnekat glidande
till förseglat vikande
O moln av törst!
någostans inom oss
där dessas ben har vitnat och hägringarna mötts
häver fjärran tryghet som dyningars dyning
speglar du vårt fjärran som stjärnans i en dyning
speglar jag vårt nära som stjärnans i en dyning
fäller drömmen alltid masken och blir du
som i smärta glider från mig
för att åter komma åter
för att åter komma till mig
mer och mer inom oss, mer och mer du.
Arioso är en av de mest citerade dikterna i den svenska litteraturen och det är inte många som har missat den inledande raden "Någonstans inom oss är vi alltid tillsamman". Dess popularitet har i mitt tycke inte urvattnat den, men däremot är det alldeles säkert en anledning till jag inte känner mig särskilt motiverad att kommentera den något vidare. Därför rekommenderar jag istället att lyssna på Anneli Dufvas inslag om dikten i Kulturradion i P1 och som bonus även Lindegrens egen uppläsning av den.
Någonstans inom oss är vi alltid tillsamman,
någonstans inom oss kan vår kärlek aldrig fly
Någonstans
o någonstans
har alla tågen gått och klockorna stannat:
någonstans inom oss är vi alltid här och nu,
är vi alltid du intill förväxling och förblandning,
är vi plötsligt undrans under och förvandling,
brytande havsvåg, roseneld och snö.
Någonstans inom oss där benen vitnat
efter forskares och tvivlares nedsegnade törst
till förnekat glidande
till förseglat vikande
O moln av törst!
någostans inom oss
där dessas ben har vitnat och hägringarna mötts
häver fjärran tryghet som dyningars dyning
speglar du vårt fjärran som stjärnans i en dyning
speglar jag vårt nära som stjärnans i en dyning
fäller drömmen alltid masken och blir du
som i smärta glider från mig
för att åter komma åter
för att åter komma till mig
mer och mer inom oss, mer och mer du.
Arioso är en av de mest citerade dikterna i den svenska litteraturen och det är inte många som har missat den inledande raden "Någonstans inom oss är vi alltid tillsamman". Dess popularitet har i mitt tycke inte urvattnat den, men däremot är det alldeles säkert en anledning till jag inte känner mig särskilt motiverad att kommentera den något vidare. Därför rekommenderar jag istället att lyssna på Anneli Dufvas inslag om dikten i Kulturradion i P1 och som bonus även Lindegrens egen uppläsning av den.
