Fokus och mytologin
Jag såg ringarna växa och slå ut på världens panna
längst borta låg vintern med ruvande bankar
och långsam löpte vägen mellan höga murar
horisonternas kretsgång var verklighetens hägring
och från de brända skeppen steg ingen rök
dioskurernas droppande årblad växte ur sommarens mognad
och bladen slingrade mot sin fullbordan
jag hörde en fågels röda tunga
och plötsligt stegrade sig havets blåa eldighet
det snappade efter himlens närande blod
och mina ögon sveptes i en bränning av fåglar
O strida som regn!
och jag nådde
fyrtornets vita låga
och vatten blev eld
och elden vatten
och drunknande
brann jag
namnlös.
I samtliga sina diktsamlingar använder Lindegren sig gärna av mytiskt stoff i sin metaforik och så även i ovanstående "Fokus" från Sviter. Referenserna till Ikarosmyten är på typiskt Lindegrenskt manér insnärjda i en metaforik som här ger tydliga konkreta bilder av ett vinterlandskap samtidigt som den hänvisar till mer abstrakta resonemang. Rad tre och fyra ”och långsam löpte vägen mellan höga murar / horisonternas kretsgång var verklighetens hägring” kan läsas syfta på labyrinten som Ikaros och Daidalos flyr i myten.
Den andra strofen talar om ”dioskurernas droppande årblad”. I den grekiska mytologin benämns tvillingsönerna Castor och Pollux, vilka paradoxalt nog har olika fäder, som just dioskurer. Enligt sägnen förförde den till svan förklädde Zeus de två brödernas mor Leda med Pollux som resultat. Denna myt med helt andra ingredienser än den om Ikaros har ändå en gemensam nämnare i och med fjäderdräkten både Zeus och Ikaros ikläder sig. För Zeus går detta vågspel utmärkt medan Ikaros går under i den sista strofen ”och vatten blev eld / och elden vatten / och drunknande / brann jag / namnlös”. Denna jämförelse visar på hur, i likhet med den kristna tolkningen av Ikaros fall, människan inte ska tro sig vara förmer, tro sig vara gudalik.
längst borta låg vintern med ruvande bankar
och långsam löpte vägen mellan höga murar
horisonternas kretsgång var verklighetens hägring
och från de brända skeppen steg ingen rök
dioskurernas droppande årblad växte ur sommarens mognad
och bladen slingrade mot sin fullbordan
jag hörde en fågels röda tunga
och plötsligt stegrade sig havets blåa eldighet
det snappade efter himlens närande blod
och mina ögon sveptes i en bränning av fåglar
O strida som regn!
och jag nådde
fyrtornets vita låga
och vatten blev eld
och elden vatten
och drunknande
brann jag
namnlös.
I samtliga sina diktsamlingar använder Lindegren sig gärna av mytiskt stoff i sin metaforik och så även i ovanstående "Fokus" från Sviter. Referenserna till Ikarosmyten är på typiskt Lindegrenskt manér insnärjda i en metaforik som här ger tydliga konkreta bilder av ett vinterlandskap samtidigt som den hänvisar till mer abstrakta resonemang. Rad tre och fyra ”och långsam löpte vägen mellan höga murar / horisonternas kretsgång var verklighetens hägring” kan läsas syfta på labyrinten som Ikaros och Daidalos flyr i myten.
Den andra strofen talar om ”dioskurernas droppande årblad”. I den grekiska mytologin benämns tvillingsönerna Castor och Pollux, vilka paradoxalt nog har olika fäder, som just dioskurer. Enligt sägnen förförde den till svan förklädde Zeus de två brödernas mor Leda med Pollux som resultat. Denna myt med helt andra ingredienser än den om Ikaros har ändå en gemensam nämnare i och med fjäderdräkten både Zeus och Ikaros ikläder sig. För Zeus går detta vågspel utmärkt medan Ikaros går under i den sista strofen ”och vatten blev eld / och elden vatten / och drunknande / brann jag / namnlös”. Denna jämförelse visar på hur, i likhet med den kristna tolkningen av Ikaros fall, människan inte ska tro sig vara förmer, tro sig vara gudalik.
Kommentarer
Trackback
