En man och en väg

Arioso

Någonstans inom oss är vi alltid tillsamman,
någonstans inom oss kan vår kärlek aldrig fly
Någonstans
o någonstans
har alla tågen gått och klockorna stannat:
någonstans inom oss är vi alltid här och nu,
är vi alltid du intill förväxling och förblandning,
är vi plötsligt undrans under och förvandling,
brytande havsvåg, roseneld och snö.

Någonstans inom oss där benen vitnat
efter forskares och tvivlares nedsegnade törst
till förnekat glidande
till förseglat vikande
O moln av törst!
någostans inom oss
där dessas ben har vitnat och hägringarna mötts
häver fjärran tryghet som dyningars dyning
speglar du vårt fjärran som stjärnans i en dyning
speglar jag vårt nära som stjärnans i en dyning
fäller drömmen alltid masken och blir du
som i smärta glider från mig
för att åter komma åter
för att åter komma till mig
mer och mer inom oss, mer och mer du.

Arioso är en av de mest citerade dikterna i den svenska litteraturen och det är inte många som har missat den inledande raden "Någonstans inom oss är vi alltid tillsamman". Dess popularitet har i mitt tycke inte urvattnat den, men däremot är det alldeles säkert en anledning till jag inte känner mig särskilt motiverad att kommentera den något vidare. Därför rekommenderar jag istället att lyssna på Anneli Dufvas inslag om dikten i Kulturradion i P1 och som bonus även Lindegrens egen uppläsning av den.

---