Snöflöjt och musikalitet
SNÖFLÖJT
Tiden snöar från trädet
dalen svävar i djupet
spåret lockar vid källan
såret bär kransar av snö
rösterna sover i dalen
sekunderna vilar så fjärran
så fjärran långt från varandra
som dansande bort med en annan
hartassar doppas vid källan
minuterna andas så fjärran
år som är flingornas segel
så fladdrande utan skepp
mitt varglopp glider på kransar
källan dricker sin snö
trädet är utan himmel
såret är utan sår
jag själv är mitt eget byte
jag flydde med alla spåren
snart är väl trädet fjärran
snart går väl tid i tö.
Snöflöjt är en dikt som till skillnad från mycket av Lindegrens lyrik har ett mer optimistiskt anslag. Musikaliteten i dikten är en drivande kraft i detta, vilket antyds redan i titeln Snöflöjt. Stroferna består av fyra rader där varje rad har tre betonade stavelser. Formen ger så en folkviseton. Om man ser till balladdiktningen är parallellerna inte självklara. Dikten saknar omkväden, men låter ändå upprepningar ta stor plats. Tiden som uttalat fenomen såväl som tidsmarkörer som snö som övergår i tö, vilket dessutom sätts i samband med just tiden ”snart går väl tid i tö” finns på många ställen i dikten. Snön, och kylan den innebär, visar också på en positiv ton just i och med att den smälter. När ”källan dricker sin snö” i fjärde strofen är detta en bild av hur skeenden fortskrider, att vinter blir vår, att det kommer något gott ur det onda.
Trädet återkommer också gång på gång och visar på livskraft. Att ”Tiden snöar från trädet” i inledningsraden pekar på att det är livets träd, grunden till allt som är vi och vår omgivning, det talas om i dikten. Det är från trädet, livet, tiden kommer.
I balladerna berättas i regel en historia, ofta med hjälte- och/eller romantiska motiv. Dramatiken de rymmer är frånvarande i Snöflöjt som snarare beskriver naturens tillstånd och livets gång. Samtidigt läggs den fram som en berättelse med tydliga, om än svårförståeliga, bilder av förgänglighet och förändring. I sista strofens ”jag själv är mitt eget byte / jag flydde med alla spåren” får vi en förklaring till dikten. I jakten på att hela tiden nå längre och högre, ”trädet är utan himmel” det finns inga begränsningar, är det bara sig själv man fångar, man själv som blir bytet. Det går inte att undkomma slutet och när det sker är det som om man aldrig har funnits.
Tiden snöar från trädet
dalen svävar i djupet
spåret lockar vid källan
såret bär kransar av snö
rösterna sover i dalen
sekunderna vilar så fjärran
så fjärran långt från varandra
som dansande bort med en annan
hartassar doppas vid källan
minuterna andas så fjärran
år som är flingornas segel
så fladdrande utan skepp
mitt varglopp glider på kransar
källan dricker sin snö
trädet är utan himmel
såret är utan sår
jag själv är mitt eget byte
jag flydde med alla spåren
snart är väl trädet fjärran
snart går väl tid i tö.
Snöflöjt är en dikt som till skillnad från mycket av Lindegrens lyrik har ett mer optimistiskt anslag. Musikaliteten i dikten är en drivande kraft i detta, vilket antyds redan i titeln Snöflöjt. Stroferna består av fyra rader där varje rad har tre betonade stavelser. Formen ger så en folkviseton. Om man ser till balladdiktningen är parallellerna inte självklara. Dikten saknar omkväden, men låter ändå upprepningar ta stor plats. Tiden som uttalat fenomen såväl som tidsmarkörer som snö som övergår i tö, vilket dessutom sätts i samband med just tiden ”snart går väl tid i tö” finns på många ställen i dikten. Snön, och kylan den innebär, visar också på en positiv ton just i och med att den smälter. När ”källan dricker sin snö” i fjärde strofen är detta en bild av hur skeenden fortskrider, att vinter blir vår, att det kommer något gott ur det onda.
Trädet återkommer också gång på gång och visar på livskraft. Att ”Tiden snöar från trädet” i inledningsraden pekar på att det är livets träd, grunden till allt som är vi och vår omgivning, det talas om i dikten. Det är från trädet, livet, tiden kommer.
I balladerna berättas i regel en historia, ofta med hjälte- och/eller romantiska motiv. Dramatiken de rymmer är frånvarande i Snöflöjt som snarare beskriver naturens tillstånd och livets gång. Samtidigt läggs den fram som en berättelse med tydliga, om än svårförståeliga, bilder av förgänglighet och förändring. I sista strofens ”jag själv är mitt eget byte / jag flydde med alla spåren” får vi en förklaring till dikten. I jakten på att hela tiden nå längre och högre, ”trädet är utan himmel” det finns inga begränsningar, är det bara sig själv man fångar, man själv som blir bytet. Det går inte att undkomma slutet och när det sker är det som om man aldrig har funnits.
Kommentarer
Trackback
