Abstrakter i XIX
XIX
mannen utan väg är inte något man läser och förväntar sig att förstå vid en första genomläsning. En av anledningarna till detta är de många abstrakter som präglar samlingen. Enbart i denna dikt finner vi löften, uthärdelsen, glömska, himlar, förflutet, styrka, salighet. De är var för sig starka, betydelsebärande ord, men sättet på vilket de kombineras med bilderna försvårar läsningen samtidigt som de också bidrar till att sätta in dem i ett större sammanhang. Det kan låta paradoxalt, men så är det också ett sätt Lindegren använder för att visa på livets många motsägelser.
Den första tvåradingen, vilken också är den jag här kommer att fokusera på, formligen frustar fram ett tillstånd av osäkerhet. Händerna, de vi i skrift och i vårt kroppsspråk uttrycker oss med, trevar, famlar. Vad det är de griper efter är varandras löften vilka händerna tynger. Tvetydigheten i löften, något som inte bara är en försäkran om något utan även kan stå för någon form av förpliktelser, komplicerar bilden.
I följande rad utvecklas bilden något. Här är det tydligare att det är någon slags censur det talas om. Foten, att ställa sig på någon, är en klassisk metafor för hur man trycker ner någon och att det här är just munnen som bryts ned, tärs, gör det ännu tydligare att det är svårigheten att tala fritt som åsyftas.
Om vi återkopplar till händerna som tynger varandras löften blir det intressant att fundera kring till vem dessa löften är gjorda och vad de faktiskt innebär. Tyngs de, görs tunga, eftersom de tvingas utföra och uttrycka sådant som står i opposition till den egentliga viljan eller är det så att de genom att i skriften vägra underkasta sig och där formulera sina åsikter bryter mot andra löften? Är det på grund av att de ständigt kastas mellan dessa alternativ som osäkerheten inträder?
Denna dubbeltydighet visas också på i det avslutande ”uthärdelsen svalkar”. Det är något som måste härdas ut och samtidigt som det är svårt är det också behagligt. Passionen och engagemanget kyls ner, men inte fullständigt – motståndet är ständigt närvarande eftersom det gäller att genomlida censuren så att man kan komma fram med sitt rätta jag när möjlighet finns. I oviljan att inrätta sig finns räddningen.
händerna trevar och tynger varandras löften
en fot tär hans mun men uthärdelsen svalkar
vindflöjelns rostande glömska skär in i vårt kött
men inget hjul välver såret som skriande himlar
intet förflutet drar förbi mot vattenfallets dån
inga rörelser gör ont i det alltför trånga skötet
havets sista bränning förlorar sig i labyrinten
och lyktorna tänds i den sänktes ögon av korall
och när de speglar sig i demonens blödande läppar
spolas vi osynliga in i varandras grottor
och viskningarna tilltar i styrka och salighet
som om de bure en drunknande flicka i sin famn
men vi sköljas efter väggar vi vaggas i bly
ej lyfts mer vår hand mot den brinnande solen
en fot tär hans mun men uthärdelsen svalkar
vindflöjelns rostande glömska skär in i vårt kött
men inget hjul välver såret som skriande himlar
intet förflutet drar förbi mot vattenfallets dån
inga rörelser gör ont i det alltför trånga skötet
havets sista bränning förlorar sig i labyrinten
och lyktorna tänds i den sänktes ögon av korall
och när de speglar sig i demonens blödande läppar
spolas vi osynliga in i varandras grottor
och viskningarna tilltar i styrka och salighet
som om de bure en drunknande flicka i sin famn
men vi sköljas efter väggar vi vaggas i bly
ej lyfts mer vår hand mot den brinnande solen
mannen utan väg är inte något man läser och förväntar sig att förstå vid en första genomläsning. En av anledningarna till detta är de många abstrakter som präglar samlingen. Enbart i denna dikt finner vi löften, uthärdelsen, glömska, himlar, förflutet, styrka, salighet. De är var för sig starka, betydelsebärande ord, men sättet på vilket de kombineras med bilderna försvårar läsningen samtidigt som de också bidrar till att sätta in dem i ett större sammanhang. Det kan låta paradoxalt, men så är det också ett sätt Lindegren använder för att visa på livets många motsägelser.
Den första tvåradingen, vilken också är den jag här kommer att fokusera på, formligen frustar fram ett tillstånd av osäkerhet. Händerna, de vi i skrift och i vårt kroppsspråk uttrycker oss med, trevar, famlar. Vad det är de griper efter är varandras löften vilka händerna tynger. Tvetydigheten i löften, något som inte bara är en försäkran om något utan även kan stå för någon form av förpliktelser, komplicerar bilden.
I följande rad utvecklas bilden något. Här är det tydligare att det är någon slags censur det talas om. Foten, att ställa sig på någon, är en klassisk metafor för hur man trycker ner någon och att det här är just munnen som bryts ned, tärs, gör det ännu tydligare att det är svårigheten att tala fritt som åsyftas.
Om vi återkopplar till händerna som tynger varandras löften blir det intressant att fundera kring till vem dessa löften är gjorda och vad de faktiskt innebär. Tyngs de, görs tunga, eftersom de tvingas utföra och uttrycka sådant som står i opposition till den egentliga viljan eller är det så att de genom att i skriften vägra underkasta sig och där formulera sina åsikter bryter mot andra löften? Är det på grund av att de ständigt kastas mellan dessa alternativ som osäkerheten inträder?
Denna dubbeltydighet visas också på i det avslutande ”uthärdelsen svalkar”. Det är något som måste härdas ut och samtidigt som det är svårt är det också behagligt. Passionen och engagemanget kyls ner, men inte fullständigt – motståndet är ständigt närvarande eftersom det gäller att genomlida censuren så att man kan komma fram med sitt rätta jag när möjlighet finns. I oviljan att inrätta sig finns räddningen.
Kommentarer
Trackback
