En man och en väg

Lindegren var som jag tidigare nämnt inte nöjd med vad han åstadkommit i Posthum ungdom ens när den var alldeles färsk och osprättad från tryckpressarna. Dikterna i denna samling känns på det stora hela inte heller särskilt representativa för hans kommande diktning.  Bilderna känns ganska naiva och språket lite väl enkelt. Utvecklingen som sker mellan hans debut och uppföljare är remarkabel.

Ynglingen och döden

Jag väntade mig ett strålande ljus.
Ett under. Ett mörker. Ett orgelbrus.

Jag vågade det. Jag är höljd av blod.
Jag gjorde det i hastigt mod.

Å, allting svävar. Jag är tung som bly.
Men ingenting händer. Vill livet ej fly?

Var är mina drömmars svarta gondol?
Var är dödens hamn? Var är dödens mål?

Jag är ju densamme som förut.
Finns ingen undflykt? Finns intet slut?

Jo, denna dikt kan nog sägas vara tryckt i ”hastigt mod”. Överraskningarna är noll och bilderna faktiskt ganska intetsägande. I XIX använder han samma motiv med blytyngden som bild för döden: ”men vi sköljas efter väggar vi vaggas i bly / ej lyfts mer vår hand i den brinnande solen”. Skillnaden mellan dessa bilder är i min mening total. Samtidigt är det intressant att se hur en del saker följer med vidare in i hans senare och betydligt mer avancerade diktning.

---